När människor som du och jag rör kanske snuddar varann, ser på varandra med kärlek och respekt, utan att fundera på det som varit och det som hänt, att ögonblicket som är nu får tala, att nuet är det som gäller och räknas. Att hudfärg och det som varit liksom inte betyder någonting,  det som betyder nåt är du och jag här och nu.
 Att jag som för tillfället är starkast, får bära dig en stund, för dig som livet varit så hårt emot, vars vingar kanske inte lyfter mer, då kupar jag försiktigt handen min och låter dig vila där en tid.

Att kupa sin hand och ge rum till den svage, är vår självklara, förbaskade heliga skyldighet.

//håkan

Jag tycker om att följa stigarna runt vår sjö hemmavid, helst stigar som inte är så ofta använda och som jag inte säkert vet vart dom leder, stigen ska helst vara jämn och fin utan stenar som sticker upp  eller rötter som man riskerar att falla på, för visst händer det att man faller, i varje fall snubblar till ibland, ofta beror det på att uppmärksamheten är på något annat än vad som finns på stigen. Jag har alltid varit mer fascinerad av det som finns runt omkring stigen än själva stigen, dom grönmossiga stenarna som växlar i en kaskad av gröna nyanser, granarna som så mäktigt sträcker sig mot skyn,  där vinden susar längst upp i kronan, och lyssnar man noga så är det en fantastiskt rogivande och tröstande sång , men man måste ge tid och lyssna mycket noga, det finns ingen avslappnings musik som kommer i närheten av ett rogivande sus i en björks lätta rassel eller suset ifrån en gran som vajar i tackt med vindens riktning.

 Men nog om det, jag har alltså problem att koncentrera mig på enbart stigen och dess  ojämnheter, blicken far iväg på så mycket annat av intresse, att då sätta sig ner en stund eller bara bli stående, de är gott och minskar snubblingsrisken, att scanna av omgivningen från norr till söder alltid med blicken framåt, scanningen bakåt spar jag tills hemfärden.

Jag tror att det är detta intresse för omgivningen runt omkring stigen, från backen upp till trädkronorna som gjorde min gymnastiklärare i skolan så förtvivlad och hopplöst skällande på att jag och min bästa kompis alltid var dom som han tillsammans med orientering skärmarna alltid fick samla ihop sist i skolans årliga orienteringstävlingen. Till tröst kan man väl säga att vi alltid blev upphittade  i närheten av den rätta stigen förmodligen med fokus och intresse på något annat än en vit orange skärm, men alltid mellan några av skärmarna. Värre var det för dom som i ivern att komma först, tog några dåliga beslut och faktiskt kom vilse, vilket ledde till att hela skolpersonalen senare på eftermiddagen fick ge sig ut för att söka efter dom som varit för ivriga att ta den kortaste vägen till målet , då satt jag och bäste kompisen redan hemma vid köksbordet och doppade bullan i kall mjölk och begrundade den upplevelse två elvaåriga pojkar kan få göra i naturen, var det björnspår eller…

Med hälsningar om en skön midsommar // håkan.

Det är sommar och sol och jag har fått min första egna Trocadero läsk, årtalet kan vara kanske 1969, och varför sitter jag nu där och suger i mig en egen Trocadero, jo det är sommar och sol och stormöte i vår by och då fick man sin egna läsk, vilket innebar att man hade läsk en hel dag, jag behövde för första gången inte dela med tre törstande och läsk älskande syskon, och sugandet beror på att är man 8 år så går det inte för sig att sitta och halsa i sig sin egna läsk, för hamnade inte läsken i näsan så hamnade den på den nya fina vita skjortan som var inhandlad på Epa i stora stan för 14,50, billigt men med en styv krage som inte böjde sig för en liten pojkes smala, solbrända och knottbitna hals, här var det till att sitta still och inte böja och vrida sig för mycket på huvudknoppen,
 men var gjorde det när man hade sin egen Trocadero, de gällde att suga med måtta, inte för lite för då orkade inte läsken upp till munhålan och dess smaklökar, och inte för mycket för då kunde ändå läsken hamna via munhålan i näsan och i näsan gillar inte 8 åringar att ha läsk. Det var naturligtvis där som läsken hamnade, eftersom min skicklighet att hantera Trocadero i sugrör nyss hade påbörjas så blev det som det blev, läsk i näsan alltså och då blir det en akutnysning rätt framåt. Rätt framåt för att den styva kragen på den nya skjortan tillsammans med den brända nacken och alla knottbetten omöjlig gjorde någon som helst vridning på nacken, som till följd innebar att min första egna Trocadero hamnade i och med den kraftiga nysningen rakt framåt i den bakre urringningen på pingstsystern från grannbyn, som jag tror höll på att slumra till lite eftersom predikan började vandra in på timme 2, och för att hon så högljudd och tjoande markerade att hon i detta ögonblick blivit duschad i den bakre urringningen med lite Trocadero och för övrigt även det där andra som fanns i min näsa.

Jag älskade stormötet i vår by och Trocadero.

Jag blir så glad och varm av känslan att Gud viskar i mitt öra på så många olika sätt och vis, lika väl som det sker en fantastisk vacker kväll ute vid någon sjö där man får se solen sakta försvinna vid horisonten och ge en makalös färgnyans i de rödaste rött, så sker det också när jag tillsammans får fira gudstjänst med mina vänner i kyrkan, att få sitta ner i ”min” kyrka, den lilla lilla kyrkan med de få få medlemmarna och där antalet medlemmar minskar allt eftersom år läggs till år men där det ändå spirar en framtidstro och en optimistisk syn på det mesta. Att där få sitta ner och omslutas av bönegemenskap och gudomlig omtanke och att tillsammans i en unisonsång höja våra stämmor i sångtexter som ”Låt mig få höra om Jesus skriv i mitt hjärta var ord sjung för mig sången så dyrbar skönaste sång på vår jord…” eller Förfäras ej du lilla skara din sak är helig och du skall med segerrop det tal besvara som flitigt spår ditt snara fall…. starka sånger, sånger som har sjungits med tro och övertygelse och görs så än idag, inte så ofta längre i stora skaror och möten med hundratals, men fortfarande är stämman klar och övertygande, nästan trotsig och med en ton av att aldrig nej aldrig ger vi upp. Där i denna brokiga samling av medlemmar i den lilla lilla kyrkan får vi i gemenskap och tro omsluta varandra i hoppfulla ord och böner. Böner som oftast kanske hos en del bönekämpar började redan hemma vid köksbordet och frukosten och som sedan helt naturligt fortsätter vid förmiddagens Gudstjänst. Där vi alla får ta del av böneämnen och tacksägelsens böner, en synnerligen levande och praktisk fungerande tro. Det är här mitt i den lilla lilla kyrkan och mitt i den lilla lilla samlingen av troende kämpar och hjältar man med lätthet kan känna Gudsnärvaron och höra honom viska.



Jag återkommer senare för att för er berätta om kämparna och hjältarna, de som finns kvar i vår lilla kyrka och de som redan befinner sig i den stora härligheten.
Håkan //