Sitter som gjuten, så stadigt och stabilt, aldrig mera snubbel och vrickade fötter, aldrig mera osäkra fumlande steg. Kan till och med avslappnat höja blicken från stigen lyfta huvudet högre, se uppåt, kisa mot den blå och solljusa himlen. Se lite längre, lita vidare. Allt detta beror då på dom nyligen inköpta , dom doftande av läder, blanka fina, vatten täta,vandringskamraterna, kängorna.
 Jag känner redan efter den första vandringen att kängorna och jag, vi kommer att gå långt tillsammans, vi kommer att få det bra ihop. Har ägnat minst en dag åt att via surfande på nätet hitta dom som för mig var dom bästa kängorna, har jämfört tester och priser, har varit till stora staden för att kunna klämma och känna, frågat experten i butiken om sulor och täthet, men hittade inte det jag sökte, fel pris, klämda vrister eller tår. Men så i går, alldeles här intill, på ortens egen lilla skoaffär, just bredvid här, fann jag vad jag sökte. något som ger mig stadiga steg och en säker vandring. Kan till och med höja min blick och få kisa mot solen.

// håkan

Det är rent fantastiskt, otroligt och konstigt, inte förren man ligger där raklång med näsan i backen med en vrickad fot och en smärta som i just det ögonblicket är så stor, så man blir förvånad över ordförrådet man äger på kraftutryck, som snuddar och gränsar till vad vi kallar svordomar.
Men vi återgår till det rent fantastiska och konstiga, för när man då ligger där och vrider sig i smärtan från vänster fot och funderar över hur man ska ta sig dom 4 kilometrarna hem, så lyser det till i den ena ögonvrån, ett gult sken, som en sol, som ett allt för tidigt höstlöv, kantarellen står där stolt och fullt synlig,nästan mitt på stigen.Den som är anledningen till min promenad i skogen denna sommar tisdag i slutet på juli.
Har tittat och spanat till höger och till vänster om stigen, inte sett annat än stenar, mossa och blåbärsris med några enstaka blåbär. Men nu när jag då ligger där med smärta i vänster fot, och med näsan i backen och skrubbsår på knäna, så kommer jag liksom närmare det jag letade efter, ser det från ett annat håll, eller annat perspektiv. Sedan visade det sig, att det fanns inte bara en kantarell där mitt smärtsamma fall varit, utan strax i närheten bara ca en meter fram till höger om stigen stod ett dussin tal kantareller.


kontentan av detta är: att jag har kommit fram till att ett inköp av nya vandringskängor krävs som ger ett bättre stöd för vad och vrist.

Kontentan av detta är också : att många fall och mycket smärta, oftast gör mig mera stark, hittar då en gudomlig styrka, som då bär mig framåt, framåt, och till jag själv kan stappla ,vackla, gå med blicken fast och stadig , stadigare, stadigare mot mitt mål.

// håkan

Det var nånting som lyfte mig, tog som tag i min krage,lyfte mig upp för en sekund eller två, skakade mig så jag tappade det jag höll i mina händer, glömde det jag tänkte på,glömde det som oroade mitt sinne, lyftet var så hastigt att allt det som hänt tidigare ramlade av, stannade där nere, det hissnade nästan svindlade för ögonen.
Just då när jag absolut inte hade väntat mig någonting, när mitt rop på hjälp och förändring bara var upprepningar och slentrianmässigt osammanhängande rabblade böner, då, just då,  tyckte han att nu var det dags, då tyckte han att det var min tur, nu var det Håkan Ingvar wennstig´s tur, Sune´s äldsta grabb, han med rötterna där upp i norra norr, han som gärna låter sura myrvattnet rinna över stövelskaftet , bara för att komma åt den perfekta tuvan ute i bäck mynningen för att sedan lägga ut flugan alldeles bakom stenen där bakströmmen finns och där då öringen också finns. 
Han som liksom hittat sitt hem och känner en tillhörighet i vidden och skogarna där längre upp i landet. Han som känner sig hemma där det finns mycket mer än en armlängd till den närmsta.
Nu var det hanses tur, eller fanns det nåt kösystem, jag gick väl inte före någon annan, jag klev väl inte framför någon annan, ja jag vet inte, hoppas bara att allt gick rätt till. 
Nu var det äntligen mitt nummer, för nummerlappen har jag kvar, längst ner i fickan, knölig, skrynklig lite gulnad men fullt läsbar, måste kolla en extra gång ettusenfyrahundraåttiotre,  jo det stämmer, det var jag nu, nu var det min tur min stund i det här så kallade förmaket till himmelriket, nu var det min dag på den här förpinade,obegripliga, svårförståeliga plats vi kallar jorden. Nu var det mitt nummer, alltså Håkan Ingvar wennstig´s tur att få lägga mitt av frågor,sorger och olöstagrubblerier tyngda huvud vid ditt bröst, få känna hjärtat lätta, och flyga i väg en kort stund, för att aldrig mer behöva tyngas igen.

//håkan

Har fastnat och fängslats för en sån vacker och praktfullt byggd väg som ligger längst ute på en udde vid vår sjö där hemma vid. Stigen som jag följer genom skogen övergår ganska plötsligt till en väg, upphöjd över den sanka marken med stora rektangulära sten block omsorgsfullt lagda kant i kant med en förvånansvärt skicklig noggrannhet. Vägen är gammal, förmodligen en landsväg som slingrat genom landskapet, då det enda fortskaffningsmedel var häst och vagn. Vägen syns klart och tydligt på en sträcka av ungefär 100 meter. Sen försvinner den, liksom uppslukas av tät skog, snår och buskar, naturen har återtagit stora delar av den.  Det som fångat mitt intresse mest, är med vilken skicklighet och förmodligen med enkla verktyg man kunde åstadkomma en sån gedigen och faktisk vacker väg. Säkert har många mäns krökta och värkande ryggar offrats för att vägen skulle bli till. Män troligen från bruket och byarna i närheten, män som nog aldrig fick någon möjlighet att själva använda vägen, förpassade till dom stigar och små vägar som slingrade sig runt bruket som låg närmare havet.
 De här var ju landsvägen eller riksvägen som slingrade sig genom bygden från norr till söder och vidare längre neråt landet. Här reste dom som passerade bygden, kanske för att så småningom komma till huvudstaden. Jag förstår inte riktigt varför, men jag har fastnat och fängslats av vägen eller resterna av vägen, kan inte låta bli att koppla ihop det med mitt egna liv. Vilken lycka är inte stor när man får uppleva glädje och framgång och händelser som ger livet mening och innehåll, då syns vägen och den ligger där bred och fin, ingenting tror jag kan få mig att komma snett, hamna på sidan, men plötsligt av olika anledningar smalnar vägen av, den är svårare att se, att följa,  den svänger av åt ett håll jag inte tänkt, man blir osäker och faktiskt rädd. Helt plötsligt blir det också mörkt, jag ser inte vägen alls, vägen är som osynlig, nu börjar jag bli riktigt osäker, får treva mig fram, törs inte ta ett enda steg, rädslan gör att man stannar en stund, står vid vägen, vet inte vart man ska gå, letar och söker, frågar och ber.

Jag tror att när bönen också tystnat, så ber hjärtat, och av människor i ens närhet blir man buren i bön, människor som banar väg, som bryter ny mark ny väg, ny stadig väg av stora rektangulära klippblock byggda, upphöjd från sanka marker. 

Är så glad och tacksam för de människor runt om kring som banar väg och bygger väg, ber, ser, gör och finns till. Ska aldrig glömma din bön som bads, som gjorde att jag stod en stund till, upprätt och något så när rak, så jag kunde se, inte då, men så småningom, kunde se, än en gång vägen där framme, en vacker väg.

//håkan

Läste någonstans om, vi människor var zebror så skulle vi förmodligen bråka om, vilka som hade de bredaste ränderna.

Har funderat på alla dessa människor som har så mycket att säga utan att få något sansat och vettigt sagt, som hela tiden har åsikter, kommentarer och ett tvärsäkert tyckande. Om både det ena och det andra och även det tredje, och gärna då på någon annans bekostnad och någon annans misstag. Utan att tänka efter en enda sekund så har dom sitiutionen helt klar för sig. De som med smörjt munläder vet hur allt är och ska bli, uuurk.. Det är där man själv så lätt kan känna sig så liten och obetydlig, det är där man lätt dras med i tyckandet från den som hörs mest, och det är där man tvekar att stå för en annan åsikt. Men det är där som du och jag ska peta besservisern i ögat med fingret, för att få tyst på vederbörande. Ställa oss upp och spjärna emot, ta strid för invandrarna, arbetslösa, långtidssjukskrivna, missbrukarna, uteliggarna, fyllbulten på torget, telefonförsäljarna, medtrafikanter, gamla damer på konsum, fortkörare, långsamkörare, cyklister , fotgängare, illa luktande människor Dom som inte orkar att vara på topp jämnt, dom som inte orkar stiga upp ur sängen var eviga dag, dom som inte just nu har den starka livsviljan som vi andra har, de är alla dom vi ska ta strid för, de är ju vi som just nu för tillfället är dom starkaste .
  Människor som utifrån egen erfarenhet vet vad skiten på backen smakar, vet hur ångesten och rädslan kan få hjärtat att knyta sig till en sur och blöt trasa, vet hur livsviktigt en beröring, ett snuddande, en mänsklig kontakt är, hur den berörings värmen sakta, sakta kommer att spridas och det krampande hjärtat börjar leva igen. Den erfarenheten är guld värd, dom är värdefulla och ska lyssnas på, och då finns absolut inte plats och utrymme för påhopp, åsikter om den och det, tvärsäkra kommentarer om människor och tyckande hit och dit, utan då finns endast tid för eftertanke och ett resonerande i lugn och ro. // håkan.

 sista skiftet för helgen,det ljusnar till morgon, det ljusnar till dag, hör att fåglarna vaknar,  spelar så tyst så tyst, prövar sig fram, stannar till och väntar och väntar, och där kommer ett svar, allt är gott, allt är väl, nu när natt blir till dag, ingen brådska, inget fort, allt flyter så stilla, så stilla, när alla stressade sover, alla måsten och påtvingade saker, ja fortfarande sover, nu när natt blir till dag.  //håkan

Väggarna kan tala! men dom viskar eller talar tyst lågmält, vill inte hävda sig på något vis, den har ju stått lite i skymundan lite på sidan, storskogen har ju gömt och skyddat.
 Om några år så kommer tusentals människor att passera, i så kallade snabbtåg, dom kommer inte ens att ha möjligheten att få gå in i ladan och lyssna .
 Men jag har nyss gjort det, man sätter sig ner på den murkna pallen , den håller jag lovar, efter ett tag har ögonen vant sig vid det dunkla, efter ytterligare en stund så hör jag och förstår. Vi måste ge tid och lyssna, och även lyssna på dom som tror att dom är glömda och gömda.