Lite tankar, tok, och dråpliga händelser, som det lätt blir när två sitter i samma båt. Under finns vattnet och förhoppningsvis det som är anledningen till att två stycken, under timtal, delar båtens minimala yta för hårt arbete, konsten och kunskapen att få fisken att vilja sätta sig fast frivilligt på den sylvassa, hullingsförsedda kroken. Här finns inte plats för något annat än just detta, hjärnornas kamp mot mört och löja.
Ska det vara en svart spinnare eller en kopparfärgad med röda prickar, kanske en jigg en sån där självlysande grön . variationerna och möjligheterna är många. Lika många som dom hugg och tappade fiskar de haft och upplevt genom åren tillsammans, nästan jämt ... eller förresten jämt, så är de fiskar som huggit och som dom känt, varit riktiga bamsingar,   “- oj nu kände jag en”  “ - den kändes stor”   hur ofta hör man inte den kommentaren ljuda över sjön. Ja här är det verkligen hjärnornas kamp mot braxen och laxen.
När då deras hjärnor och prossesorer arbetar och snurrar sig varma och heta, för att lösa fiskets outgrundliga gåta,så krävs matsäck, energi och massor av kolhydrater, och då av det mera överdrivna och rejäla slaget, minst tre eller fyra dubblademackor, med korv och ost i tjocka bitar. Termos med kaffe och termos med choklad, varm och rykande, och sist men inte minst en påse med hembakad bulla med kanel och extra mycket socker. Då har de tillräckligt i magen, så de står sig i hjärnornas kamp, mot siken i viken, och gäddan i djupet, och abborren i vassen.
När så klockan närmar sig midnatt, inte ett liv, inte ett hugg ,och deras bakre delar börjar att ge sig till känna. Efter timmar av sittande på dom hårda brädorna,  nu skulle blåsan också behöva tömmas, och det stående, inte sittande i båten och i öskaret som pissoar. Det är precis som det alltid blir en skvätt kvar då. Dom behövde alltså gå land, känna fast mark under sulorna, sträcka på skånkarna, lyfta armarna över huvudet och rapa upp den luft som tog sig ner i magen vid ätandet av  de fyra dubbelmackorn och dom tre kanelbullarna med extra mycket socker . När dom efter en kort paus i fisket gled ut på den blanka vatten ytan, och just satt sig tillrätta på dom hårda brädorna. Då började fiskekompisen, som helst och nästan alltid satt i fören på båten, att oroligt skruva, och vrida på sig.Med en bekymrad  rynka mitt i pannan, förklarade han hur oroad och ängslig han var över tillståndet och fräscheten,på den nöd proviant, som han denna fisketur ansvarade för, och omsorgsfullt packat ner i en vattentät säck tidigare på dagen. Han säger med  bekymrad ton i rösten, “synd om den surnar, korven alltså, Tillmansringen. Det är nu fyra timmar som den varit ute i kvalmiga luften, inte bra om den ger bismak.” Den oro som han känt för korvringen, spred sig snabbt till kompisen akter ut, Kompisarna tittar på varandra,en nick och en blick,som båda förstod innebörden av, i all tysthet tas beslutet om provsmakning av den viktiga och dyrbara nödprovianten.
För det kan ju vem som helst med lite vanligt svensk bondförnuft, och norrländsk klokhet och hunger, förstå att man måste ju provsmaka. Det skulle ju vara synd och skam om den ligger och surnar till, medans dom två fiskekamraterna tuggade enbart torrt bröd till kaffet.

Så när klockan passerar midnatten skär fiskekompisen upp en skiva var, räcker fram en av bitarna, spetsad på sin Mora kniv. Frisk och god i smaken, med den där syrliga runda eftersmaken som bara Tillmansringen kan ge. Trots att den legat nu utan kyla i fyra timmar, men för säkerhets skull, provade dom två kamraterna en bit till, dom ville ju inte fara med osanning, och felaktigheter i detta så viktiga test. Dom skulle vara helt säkra och fullt övertygade om att ingen som helst surhet fanns i korven. Båda förstod allvaret i provsmakningen  dom tuggade och smackade, lät korven sno runt några gånger i munhålan, röra och snudda vid deras samtliga smaklökar, flera gånger, innan den svaldes ner.
Men inte verkade det vara nått fel på den inte, tvärtom god som bara katten, och en bit blev två och tre och sen behövde dom inte bekymra sig mera för någon eventuell sur korv, nu låg den tryggt och säkert i deras magar och surnade till bäst den ville.

Sedan när kväll gick mot natt, men ljuset från sommarnatten gjorde att dom    fortfarande kunde se sten och grynnor, och mörkret blir inte mer än så här, mitt i sommaren.
Då kom dimman, smygande, och utan ett ljud lägger den sig ner stilla, och värdigt, och ganska snart har den lagt sig över hela sjön, som ett lock ,och varje gång undras det varifrån den kom.
Dimman på sjön gör att försöken att fånga någon fisk nu enbart var slöseri med dyrbar livs tid. Dom kunde lika gärna fiska utan krok, eller bara sitta som fån och hålla i spöt, utan att lägga i betet,.Det är som att då, när dimman lägger sig, så ställer sig varenda fisk usling i sjön, vid någon större sten och tjurar, ända tills den av ren trötthet och utmattning faller till botten och somnar, och där sover den tills middagstid kommande dag.
Om man i samma minutvarv för höra storlommens ödsliga och spökliga skrik över vattnet, ja då är det bara att packa i hop, och vända den blå frusna näsan hemåt . och det sista och defenetiva tecknet på att nu måste ovillkorligt hemresan på börjas, det är när matsäcken är absolut tom och slut,  inte ens reserv provianten fanns att tillgå, allt var slut, uppätet, rapat och klart. Om halvannan timme skulle dom båda vännerna vara hemma, fullt upp med att förklara för sina älskade kvinnor och tålamods prövade fiskarhustrur, varför inte heller ikväll fisken valde att frivilligt haka sig fast på den sylvassa kroken. För att senare hamna i den smör drypande varma stekpannan. Men något kom emellan, något om en hostande,rapande och avstannande båtmotor av märket Evinrude. Tom på bränsle och full av luft då blir det avstannat, rapat och klart. Där strax intill sjöns enda holme.  

Det var då och det var där, Tillmans från Bollnäs skulle vara trösten och garanten, att dom i varje fall inte skulle behöva svälta, där ute på sjöns enda holme. För innan räddningen skulle komma, så måste deras älsklingar där hemmavid först sakna morgontidningen, som alltid lästes under tystnad och stilla ro, förutom sörplandet och smaskandet som uppstod när morgonkaffet och frukostfrallan med jordgubbs sylt avnjöts. Men som sagt, först skulle tidningen saknas, och sedan han som oftast med liv och lust, normalt brukade leverera tidningen, den sista biten från brevlåda till köksbord, oftast sjungande, och trallande på en trevlig och käck melodi. Till fruns glädje, men barnens sorg och djupa suckar. Men just den här morgonen fick dom inte glädjas eller sörja och sucka. För  denna soliga, morgon, satt två siluetter på sjöns enda holme och tomstirrade ut i rymden, och den ena var deras trallande, sjungande, äkta man, far och tidningsleverantör, där hemmavid.

Men nu satt dom där, i nöd och sjönöd, utan Tillmans, som två tokar ute på sjöns enda holme, mitt i sjön,.Väl synlig från den västra stranden, med dess sommarstuge område, och där varenda en, med utsikt över sjön, nu skulle sitta bekvämt nedsjunken i sina vilstolar på de nyligen inoljade altanerna, med infravärme, och skadeglatt undra vilka dom två tokarna var som sitter ute på sjöns enda holme och tomstirrar ut i rymden.
Kanske och förmodligen med en motor som vägrar att hosta i gång, eftersom motorer behöver bensin för att om så bara hosta i gång. Här räcker det då tyvärr inte med ångor av bensin här behövs bensin, ren och väl doftande  eller stinkande bensin och bensin fanns det ju, men inte här, utan troligen där hemmavid. Den smutsiga lilla eländiga reservdunken stod väl proppfylld med motorbåts bränsle och solade sig och svällde i värmen på den vita bänken vid garaget, ja just där hemmavid. eller så stod den kvar på bryggan, till glädje för grannarna, som på nytt kunde se framför sig silueten av två tokar på sjöns enda holme. Glömd och inte saknad förren nu, och då menar jag den smutsiga lilla eländiga reservdunken , inte dom två tokarna. Det var ingen som saknade dom än, möjligen kanske, i morgon, eftersom morgontidningen inte var intagen till frukosten.
Alltså hade dom två i båten som vanligt och som mest troligt tänkt mer på vad som skulle ätas, och fylla magarna med, än vad som skulle fyllas i bränsle tanken, när den blev tom.

 Det är nu så.... att om detta nu skulle ha hänt, och det är ju förmodligen så, att vid det här laget, så har varje läsare goda skäl att misstänka och tro ,att just det här har hänt, och då inte bara en gång utan fler än så, och efter den utförliga och detaljrika beskrivningen råder nog inga som helst tvivel på att det här inte är någon enskild händelse, utan en synnerligen  vanlig händelse.
Om inte så kan man förstå på reaktionen från dom skadeglada sommarstugeägarna, att synen av två mörka siluetter sittande på sjöns enda holme, tomstirrande ut i rymden, inte var något som fick dom att höja på ögonbrynet eller reagera nämnvärt på något sätt. Silueterna började i stället bli välbekanta och familjära, hörde nästan hemma i utsikten från altanen, men det gav en liten stund av glädje och upprymdhet. I något som efter en hel sommar faktiskt kan bli långtråkigt, att sitta på altanen och läsa kvällstidningen medans solen sakta går ner över sjön. Utan att något händer mer än att solen går ner. Om man nu inte räknar dom två tokarna, som sitter på sjöns enda holme och tomstirrar ut i rymden . Eller att grannfrun vid sitt sena nakendopp halkar på bryggan och tjoande faller i vattnet med ett magplask. Att åter då sakta få sätta sig tillrätta ,sjunka ner i sin vilstol, och återgå till läsningen av kvällstidningen och samtidigt snällt be hustrun om lite mer kaffe. De är liv och kvalité, och att de senaste  trettio sekundernas händelser samtidigt ger lite nytt att tala om, det är en bonus. När man har utsikt väster ut på sjön, och att grannens brygga brukar bli hal vid den här tiden på sena kvällen .
Så när solen går ner , grannfrun kravlande och stånkande försöker ta sig upp ur sjön på den hala bryggan, och två siluetter tomstirrar ut i rymden på sjöns enda holme. Då går vi andra  till sängs, pussar närmsten godnatt, pillar in proppar i öronen och mycket snart börjar stockarna att dras, fram och tillbaks i våra sovrum. Utanför vilar friden och tystnaden. Då finns plats och utrymme för tankar och rader. Tankar och rader om de nya dagar, med alla dess möjligheter till tok och dråpligheter.  Samtidigt sitter två siluetter på sjöns enda holme och tomstirrar ut i rymden,begrundar och ångrar  att inte Tillman fick vara med oäten.   

  //håkan

Ögonen tårades och min lintott lugg stod på ända i fartvinden, hastigheten var enorm, Jag satt i knä på Farbror Unto och hans moped tog oss båda på en hisnande färd på de grusiga vägarna i Åbyggeby, De här var verkligen en höjd punkt för en 7 års grabb att få åka på farbror Untos moped.
Mopedens blå färg gnistrade i solen och längst upp på vindskyddet fanns ett grönt solskydd som gjorde att solen förvandlades till en grön skiva när den ville blända oss, Jag höll hårt runt farbror Untos handleder och satt så stadigt som det bara gick, här gällde det att inte tappa taget, att visa att jag kunde sitta kvar, Då kanske vi kunde ta turen runt sommarstugeområdet två gånger och de kunde vi.. två gånger runt stugorna i området och sista turen frågade farbror Unto om jag ville gasa.... gissa vad svaret blev, och lyckan var fullkomlig. Farbror Unto var min hjälte.

 Farbror Unto har också funnits med i vår lilla kyrka så länge jag kan minnas, han var inte bara den som bjöd en 7 åring på en hisnande fart upplevelse på mopeden, han var också en av mina söndagsskollärare, en av dom som varje söndagsförmiddag försökte få in lite bibelkunskap och kristendomskunskap i huvudet på oss stojande barn.

Han var också den som vi ungdomar tiotalet år senare fick komma hem till, inte bara på gott fika, bakat av Farbror Untos fru Inga, utan också i mycket intressanta samtal om livet, vår kristna tro, tvivel och saker vi tonåringar tyckte var tveksamma och behövde diskuteras. Farbror Unto var inte den som snabbt levererade ett svar, han hörde gärna allas åsikter, funderade och begrundade, vi ungdomar fick prata av oss, diskussionerna var oftast långa, livliga och det var inte ofta vi själva kunde komma fram till något. Farbror Unto hade lyssnat, tyst, och nersjunken i sin skinnfåtölj kunde han oftast runda av samtal och diskussioner med några egna erfarenheter och råd. Farbror Unto var vår hjälte.

Farbror Unto är en sann Kristen praktiker en sådan som inte hörs och väsnas så mycket i gudstjänster och sammankomster, men som arbetar på sitt sätt att sprida den kristna tron genom traktater och små texter som han lät sprida i sin omgivning. Han tar chansen att vid alla möten med människor få berätta om sin tro. Den värme och känsla för medmänniskor som Farbror Unto äger är unik och en ned planterad Gudsgåva.

Det bästa med allt detta är, att i vår lilla kyrka finns och har funnits många av dessa män och kvinnor som helt och fullt ger sin tid och talang till vad vi andra kanske tror och tycker är små och oviktiga uppgifter, men som faktiskt i de stora samanhanget kan vara avgörande och viktigt för människor, oftast mäniskor i utkanterna av det samhälle vi lever i, män och kvinnor som vet vad baksidan av lycka och framgång innebär, människor där en beröring och ett lyssnande är lika med överlevnad en dag till.
 Det är där dessa män och kvinnor utan höga titlar utan uppmärksamhet från någon annan än den nödställda mottagaren, arbetar för att underlätta, mätta, trösta och bara finnas till hands sida vid sida med den nödställde, gärna en beröring ett handslag som tack.
 Det är dom människorna man med all riktighet kan kalla män och kvinnor av det rätta virket som så helt och fast brinner för sin tro, och som har hittat sin uppgift och fullföljer den livet ut, sin kallelse att tjäna människor och Gud, de som är redo att stötta och leda människor i nöd, de som i sin ensamhet hemma vid köksbordet för ett brinnande böneliv för att de är övertygade om att det kommer att bära frukt och att det är ett måste i försvaret mot det onda.  Alla dessa är och var hjältar.  

 //håkan