Han hade varit på resa länge nu, visste inte riktigt var han skulle kliva av, berg passerades, dalarna där emellan var gröna och frodiga. Hus och samhällen dök upp som öar i den oändliga skogen, skogen som aldrig verkade ta slut.
Resan som hade påbörjas för 8 månader sedan, med en fotvandring genom öknen och sandiga dyner, över den gräns som betydde slut på förföljelse, trakasserier, våld och ständiga hot mot han själv och hans familj.
Gränsen passerades tidigare än han själv visste, Hans vandring genom öknen hade avklarats fortare än beräknat, och tidigare, mycket tidigare hade han kommit till det uppsamlings läger som låg dryga milen innanför gränsen, här skulle han nu få tillbringa långa månader innan han skulle få beskedet om att ett litet land långt upp i norr, ett land han nästan inte visste något om, ett land som var så mycket mindre än det land han var född och fäst vid.
Tåget som han färdades med tog honom längre och längre upp i landet, han tänkte och begrundade, och kom fram till att landet må vara litet, men att här borde finnas en stor förståelse och med mänsklighet, att här borde också finnas många människor som tar emot en utsträckt behövande hand.
Mannen tittade ner i sin slitna väska, tar upp ett väl tummat fotografi, det enda han för övrigt har på sina barn och sin fru, han känner en tveklöst blandat känsla av tacksamhet och djup oro, han vet vad landets regim kan och har gjort med anhöriga till dom som har flytt landet. Han har fått uppgifter i andra hand om att dom än så länge har fått vara i fred, att ingen har rört dom, varken den fruktade regim trogna polisen eller den myndighet som försöker med våld och hot hålla sin befolkning i ett järn grepp och i den rätta tron.
Men oron finns där som en evig påminnelse om att allt inte är bra förren dom för se varandra och hålla varandras händer. Han sitter en lång stund och betraktar fotot, funderar, var det rätt och riktigt att ge sig av, att lämna sina nära och kära, för att själv kunna rädda sitt liv och sätta sig i säkerhet.
Ögonen sluts och han mumlar något, några ord blir en bön eller ett samtal till någon där högre upp, hans tidigare så bekymrade min övergår så sakta till ett tacksamhetens leende, en tacksamhet att få vara i ett land,  med förståelse och en utsträckt hand.  
Jag som sitter snett mittemot mannen i tågkupén, och som lite i smyg studerat den ensamma mannen, kan se att tårar rinner ner för hans kind, tacksamhetens och orons förtvivlande tårar. Jag kan också se och förstå att vi som har haft turen och lyckan att få vara född i detta välmående och rika land, nu har chansen och möjligheten att få ge något tillbaks, och på kuppen bli ännu lyckligare, för äkta lycka uppnås endast genom generositet och ut sträckta händer.

//håkan.

Har denna tidiga morgon valt en av dom stigar jag inte brukar välja, tar morgon promenader alltför sällan nu, efter att min trogna vän och följeslagare Elvis har gott bort. Men nu står jag här med morgonsolen i ryggen, vill ju inte gå och kisa mot solen och missa något intressant efter stigen. 
Jag tycker att det är något speciellt med skogspromenader, något nyttigt och bra, inte bara för konditionen, utan även bra och sunt för själen. 
Det var någon som sa, att vid promenader så lämnar vi med höger fot det gamla, det som har varit och kanske är förbrukat, och med vänster fot fångar jag upp energi, inspiration och nyttiga tankar, är inte säker på i vilken ordning, men det måste ju vara så att jag först lämnar det gamla för att få plats med det nya. Så nu med solen värmande i ryggen tar jag alltid höger fot först på min promenad.

//håkan

Känner i bland att jag skulle behöva komma mig upp en bit,  jag menar alltså inte i någon slags karriär eller i någon typ av standard, utan upp en bit över allt annat som finns, upp rent höjd mässigt.
Jag behöver utsikt, och lite avstånd till allt som händer och sker, ibland tränger sig allt för mycket, bara på. Ungefär som när man betraktar en tavla och ett konstverk, kommer man för nära, har man ibland svårt att se vad det föreställer, har man då möjlighet att ta några steg bakåt och ge konstverket några minuter, så helt plötsligt framträder motivet i tavlan, och det som tidigare var en obegripligt färgröra blev  plötsligt ett mästerverk. Enbart med metoden att kliva några steg bakåt och ge konstverket lite mer tid.
Så är det någon som vet en plats, en höjd, lite över allt de andra, där jag kan se allt, lite så där från ovan, sitta ner, ta sig lite tid, ge sig själv en mugg kaffe, känna doften, känna smaken, andas in, andas ut, andas in, andas ut, tills all luft har byts ut, tills de enda som finns i mina lungor är frisk, fräsch, luft och syre, strax ut skickade i blodets vener och artärer via dom yttersta och finaste kärlen i mina lungor, snart uppskickade med express fart till huvudknopp och hjärna, och det är då tanken blir så där klar och redig som en kall höst dag i oktober.
Plötsligt är allt så enkelt, problemen och funderingar klara som korvspad och höstdagar. Så är det nu nån som har koordinaterna eller kartan till höjden eller berget, där man kan se allt lite grann så där från ovan.

//håkan