Han hade varit på resa länge nu, visste inte riktigt var han skulle kliva av, berg passerades, dalarna där emellan var gröna och frodiga. Hus och samhällen dök upp som öar i den oändliga skogen, skogen som aldrig verkade ta slut.
Resan som hade påbörjas för 8 månader sedan, med en fotvandring genom öknen och sandiga dyner, över den gräns som betydde slut på förföljelse, trakasserier, våld och ständiga hot mot han själv och hans familj.
Gränsen passerades tidigare än han själv visste, Hans vandring genom öknen hade avklarats fortare än beräknat, och tidigare, mycket tidigare hade han kommit till det uppsamlings läger som låg dryga milen innanför gränsen, här skulle han nu få tillbringa långa månader innan han skulle få beskedet om att ett litet land långt upp i norr, ett land han nästan inte visste något om, ett land som var så mycket mindre än det land han var född och fäst vid.
Tåget som han färdades med tog honom längre och längre upp i landet, han tänkte och begrundade, och kom fram till att landet må vara litet, men att här borde finnas en stor förståelse och med mänsklighet, att här borde också finnas många människor som tar emot en utsträckt behövande hand.
Mannen tittade ner i sin slitna väska, tar upp ett väl tummat fotografi, det enda han för övrigt har på sina barn och sin fru, han känner en tveklöst blandat känsla av tacksamhet och djup oro, han vet vad landets regim kan och har gjort med anhöriga till dom som har flytt landet. Han har fått uppgifter i andra hand om att dom än så länge har fått vara i fred, att ingen har rört dom, varken den fruktade regim trogna polisen eller den myndighet som försöker med våld och hot hålla sin befolkning i ett järn grepp och i den rätta tron.
Men oron finns där som en evig påminnelse om att allt inte är bra förren dom för se varandra och hålla varandras händer. Han sitter en lång stund och betraktar fotot, funderar, var det rätt och riktigt att ge sig av, att lämna sina nära och kära, för att själv kunna rädda sitt liv och sätta sig i säkerhet.
Ögonen sluts och han mumlar något, några ord blir en bön eller ett samtal till någon där högre upp, hans tidigare så bekymrade min övergår så sakta till ett tacksamhetens leende, en tacksamhet att få vara i ett land,  med förståelse och en utsträckt hand.  
Jag som sitter snett mittemot mannen i tågkupén, och som lite i smyg studerat den ensamma mannen, kan se att tårar rinner ner för hans kind, tacksamhetens och orons förtvivlande tårar. Jag kan också se och förstå att vi som har haft turen och lyckan att få vara född i detta välmående och rika land, nu har chansen och möjligheten att få ge något tillbaks, och på kuppen bli ännu lyckligare, för äkta lycka uppnås endast genom generositet och ut sträckta händer.

//håkan.