Gammeltallen.  

1.

Han hade äntligen bestämt sig, och till slut tagit beslutet att få det gjort, Nu skulle det ske, det som han längtat efter, det som han funderat på så länge och undrat hur det skulle vara och gå till.Hur skulle det kännas att sitta där längst upp. vajande och säkert krampaktigt hållande om gamlingens stadiga grenar.
Skulle han med sina 50 års stelhet och osmidighet, plus några onödiga kilon runt midjan lyckas ta sig upp för stammen på gammeltallen.
Tallen som han vid varje promenad väster ut,  från hemmavid sett,  alltid stannat till vid. Höjt blicken mot dess grenverk och med vördnad hälsat, antingen god morgon eller god kväll. beroende när på dygnet skogs promenaden gjordes.
Tallen som han ibland gick fram till, men bara när han var säker på att ingen såg, och att ingen annan skogsflanör kanske gående på den parallella stigen, hundra meter till vänster, stod och smygtittade på hans ibland dråpligt krokiga promenader i skogen.
Han gick alltså fram till tallen, lade armarna runt dess stam, viskade och bad allra vördnads fullast om att få höra historierna, och berättelserna om dom människor som passerat och gått förbi.
Deras öden och livs erfarenheter, trehundrafemtio år av människors slit och vedermödor.
Människornas försök att överleva livet, med svält, sorger och strapatser, händelser som liksom hör livet till, och då kommer ju naturligtvis också alla deras dagar, när livet bjöd på skratt och glada rop. Rop som kom från män, kvinnor och barn, när dom passerade vår tall i ruset av lycka och varma kärleks band.
Ny förälskade par som på sin väg mot den vackraste udden vid sjön. Naturligtvis inte hade en tanke på att vid tallen hejda sig en stund, höja blicken i vördnad för ett trehundrafemtio årigt vackert och kraftigt grenverk.
Men vår tall han såg och förstod, att inte störa eller genera dom som gick i glädjens rus och hade sina lyckliga dagar.
Han tänkte att tids kommer dagar, tids kommer år, när någon stannar och sätter  sig ner, lutar sin trötta rygg mot tallens skrovliga bark och stam, sträcker ut sina ben, ger sig tid att lyssna, först på dess vinande böljande sus, sluter man sedan ögonen, och dom trötta tankarna får ro, då kommer orden och berättelser vi får.
Men bara om vi lyssnar så där nära intill, ger några minuter, och tar risken, att någon kan se.

Som han.   Han som nu stod där alldeles tätt intill stammens fot. Han som inte bara skulle lägga sina armar runt dess stam, utan han som hade bestämt sig. Att nu skulle det ske,nu skulle han prova.
Han hade studerat stammen och grenarnas förhållande till varandra mycket noga, visste exakt i vilken ordning fötter och händer skulle sättas.
Han hade också naturligtvis, när han var säker på att ingen såg. Informerat den gamle tallen om sitt projekt, och efter noggrant lyssnade tolkat susningen och knäppandet i stammen, som ett medgivande och tillåtande.
Nästan så att han hörde ett roande kanske skrockande djupt skratt i tallens susning, och knäppandet sa att allt var okey.

Klättrandet började med en så kallad stamklättring, cirka  två meter upp på den skrovliga stammen. Den mycket grova barken gjorde att det var lätt att få grepp med dom gummerade sulorna på kängorna.
När så vänster handen fick tag på den nederst sittande grenen så var det att med hävstångs teknik och muskel kraft, lyfta den baktunga kroppen över den nedersta tjocka grenen.
Så när magen stånkande och pustande hasats på översidan av grenen, och när han hängde likt en blöt lovikavante på tork.
Då med ett huj och ett ljudligt stonk lyckades han slänga det högra benet över grenen, och nu kunde den lättare delen av klättringen börja.
Gren efter gren lämnades under honom och meter efter meter kom han nu högre och högre upp, samtidigt som den ljuvliga doften av kåda och tallbarr spred sig i tallens grenverk.
Allt gick som han planerat och tänkt, och strax var han där uppe på grenen, den grenen som han under planerings tiden av sitt klättrande, tänkt sig att få sitta på och där man samtidigt skulle kunna luta trötta ryggen mot dess stam.
Det blev inte bara bekvämt och vilsamt för en trött och trädklättrings ovan kropp. Utan här bjöds också på en vidunderlig fin utsikt med Harnäsviken och dess båtar i sydlig riktning och längre ut till havs blinkar fyren på Eggegrund. Så där säkert och tryggt, varnar och visar om den säkraste väg.
Längre bort mot Furuvik till kommer norrlandståget, snabbt och nästan ljudlöst slingrande som en orm genom skog och mark, brölande sin mistlur för att varna och larma. Att alla bör hålla sig undan både folk och fä.
Så precis sju minuter försent passerar det i högsta fart och hastighet den sedan länge nedlagda Harnäs-station. För att så småningom närma sig och komma fram till dom mera tätbefolkade och stora städerna i den södra delen av riket Sverige.
Allt medan han uppe i gammeltallens krona häller upp en ny kopp kaffe från termosen, och tar sig en andra korvmacka som han ömt förvarat i ryggsäcken, och som han nu snillrikt kunde fira upp i det rep han bundit runt sin midja innan han började sin klättring i gammeltallen.
Allting väl och noggrant planerat in i minsta detalj.
Han satt där och njöt som en kung tyckte han, av god matsäck en vidunderlig utsikt, och härlig doft av kåda och barr, och framför allt, att få vara så nära, kunna lyssna och höra när susningar och vind blir till ord och ord blir till berättelser och historier om människor och människors fantastiska liv och vardag.....   

och så vitt man vet,och som det pratas om i byggden, så sitter han kvar där än i dag i gammeltallens krona, för även om han planerat allt i minsta detalj, så hade han inga planer på att klättra ner.



//håkan

Go kväll !   här kommer berättelsen i rätt ordning, som för Ludde rakt uppifrån och ner.      Hälsningar: håkan.

Berättelsen om den lille mannen...

1

Med hela tiden blicken fäst stadigt framåt, stående på tå eller kanske på en liten pall,pallen var vickig eller golvet ojämnt,kanske både och, så här gällde det att hålla tungan rätt i munnen, och där stod den lille mannen, spejade och kisade. I bland för att inte bländas, med ena handen, som en skyddande skärm i pannan. Inte mot någon sol utan mot det där andra, som kunde blänka och skimra som en sol eller som guld där framme.

Den här mannen var inte reslig eller stor kroppsligen på något vis. Han var tvärtemot kort, senig nästan smal. Men musklerna som satt på hans kropp var oproportionerligt stora.  
Han hade från unga år fått arbetat i skogen, en vanlig lösning för de unga på den tiden, hårt arbete.
 Men ett arbete som alltid fanns tillhands, med en ersättning som kunde bli relativ hög, om ackorden höjdes och pressades.  Han var en av dom som i slutet på vintern hade det bästa ackordet och då fick den bästa ersättningen.
Den lille mannen tjänade en förhållandes vis stor slant och fick på köpet muskler på armarna. Muskler som gjorde att den vita nylon skjortan som skulle tas på till söndagen stramade och spände betänkligt. Men det var för honom bara en påminnelse om att med mera muskler, så kommer ännu mera pengar.

Men som sagt var, nu stod han här och tittade, gärna på tå för att se lite längre, och för att framför allt , att hela tiden ha målet för sina ögon.
 Han såg över huvudet på dom andra i samlingen,men i positiv bemärkelse, utan att för den skull på något sätt eller på något vis, se ner på någon annan. Det fanns inte i hans tanke värd.
Samlingen av människor där strax framför honom var brokig och blandad, människor han lärt sig älska som bröder och systrar.

 Där var byrådirektören från länstyrelsen, där var handläggaren från försäkringskassan. Postiljonen med det märkliga namnet Borsov, vilket tydligen hans mor snappat upp från en framgångsrik olympier från den tidigare Sovjettiden.
  Där fanns också den ensamma änkan Rosalill som inte längre var ensam, här i den lilla samlingen har hon inte bara funnit gemenskap och vänner hon har också funnit en ny mening och en förvandling i sitt liv, hon har som fått ett nytt hjärta, ett hjärta med liv, puls och en djup glädje som bara består och består, och det är detta som är gemensamt för dessa människor, att dom är och har blivit förvandlade.
 På ett eller annat sätt är dom rörda och berörda av Gud, dom har funnit en ny mening med sina liv.

Målet och det som vår lilla men muskulösa vän såg där framme, var Guds vilja, med honom och den lilla skaran människor.
Innan han hamnat i denna för honom ovanliga ledarroll, så hade ledarskapet tidigare handlat om att vända underskott till överskott, och till att slutligen ge stora vinster till företag av det mest skiftande slag från kafferosterier till underleverantör er av bil och lastbilsdelar. Att ta beslut som ibland hade förödande konsekvenser för andra människor.
Han var den som lyckades mycket bra, att på så kort tid som möjligt få nyförvärvade företag att ge vinst och aktieutdelning på snabbast möjliga tid.
Det var han, som företagsägare och styrelser för olika företag ville se på sin lönelista. det var han som med tiden och sin erfarenhet fått en synnerligen stor kunskap och välutvecklad förmåga, att med snabba beslut och utan skrupler driva igenom förändringar och omstruktureringar i företagen. För att sedan inom en ganska snar framtid kunna visa upp vinster och plus i marginalerna. 
Styrelser och aktieägarna i företagen kunde se sina konton både i landet och i något skatteparadis fyllas med miljonbelopp .

Men detta hade naturligtvis ett pris och det fanns människor ute i företagen som fick betala detta pris. Människor som förlorade jobb, inkomst och trygghet för att företagen inte bara skulle gå med vinst utan vinsten skulle öka maximalt.
Nu stod han då i denna för honom ovanliga roll att leda en samling människor som alla brann för att Guds vilja skulle ske för dom och församlingen.
 Att få vara en fyrbåk, en räddning och en god kraft i staden, och som sagt var, han stod gärna på tå eller på en pall för att bättre kunna se målet, med blicken rakt framåt alltid rakt framåt, och hans entreprenörsanda fanns nu i Guds tjänst.





                                                                               2


Men den största förändringen hade ju skett i mannens innersta och i mannens hjärta. Han hade fått själanöd och funnit tillbaks till sin barndoms Gudstro, den som var så enkel och okomplicerad. Som han nu såg förvandla sitt liv till ett liv i samspråk med Gud, och i ödmjukhet och respekt till människor han mötte. Nöden för människor väcktes, längtan att människor skulle få finna Gud och få någon slags sinnesro i sina hjärtan.  Det var det här sista, som den lilla mannen själv hade svårt att ta till sig. Att kunna förstå, att hans oförrätter och hans handlingar i det tidigare livet var honom förlåtna.

Han fick sådan syndanöd och ångest för vad han gjort de människor som han lämnat i otrygghet och arbetslöshet, dom människor han bokstavligt klivit över, för att få egen framgång och belöning.
Nöden och ångesten lämnade honom inte i fred, den var som ett sår som när det just höll på att läkas rivs upp för att på nytt börja blöda.
 Längtan att bli förlåten och kanske även längtan att få visa att han var någon annan nu, att han blivit förvandlad, var stor.
Han tog personligen kontakt med så många människor han kund hitta och nå , bad om ursäkt över sitt handlande och frågade om förlåtelse fanns att få. Bördan lättade något för mannen, allt eftersom mängden människor som förlät honom ökade.
 Även om många av dessa inte på en gång förstod vem han var och vad han egentligen ville. Men efter förklaringar och samtal så förstod de flesta hans situation och tog det till sig.

Han blev förstådd, förlåten och framförallt respekterad, av de människor hans tidigare beslut i jakten på aktieutdelningar, och ökande vinster varit så förödande för.
Men fortfarande så plågades han av nöd och ångest, när kvällarna kom och allt blev tyst och stilla, så blev han  påmind om dom oförrätter han gjort.
 Några i hans närhet, goda vänner i församlingen påminde honom om att, du är förlåten i Guds namn, försök att glömma, försök att gå vidare.
Arbetet i församlingen fortsatte med beslutsamhet och framgång, många var de människor som fick lämna sina liv åt Gud ,bli frälsta och börja ett nytt liv. 
 Från nöd till lust kan man säga.
Den lille mannens  gärning, att söka upp människor som han tidigare försatt i svåra situationer fortsatte oförtrytligt vidare. Men namnen på listan minskade stadigt.

Mötena och dom ibland korta och andra långa samtalen som den lille mannen fick med sina tidigare oförätter slutade nästan alltid, ja för det mesta i förståenden och förlåtanden. Många samtal slutade i hjärtliga omfamningar och fasta handslag.
Nu stod namnet Ludvig Nordh på listan, det sista namnet, han kände igen namnet och trodde sig komma i håg vem det var. Han visste att han aldrig kallades Ludvig utan Ludde var det namn han minns, Ludde Nordh.
 Den lille mannen fick nåt ängsligt i blicken och en klump mitt i magen, bara namnet fick honom att rysa till ,få en dålig känsla. Ludde Nordh... han försökte minnas, försökte komma i håg vem han var. Vad han hade för roll, eller befattning, var han nån chef eller bara någon styrelsemedlem i något av företagen.

Men sakta började han minnas och komma ihåg och ju mer han mindes ju mer ökade den här olustkänslan som kommit när han läste namnet Ludvig Nordh.
  Var det inte i någon styrelse han hade funnits med . Visst var det han som representerade dom anställda på verkstaden i det där lilla företaget som tillverkade hyttdelar åt Volvolastvagnar. Han som inte bara fick meddela sina arbetskamrater att dom inte behövdes längre, för att företaget skulle som så många andra flytta tillverkningen till annan ort, och skälet var besparingar, effektiviseringar och mer till aktieutdelningen.
Men under det slutgiltiga styrelsemötet där allt förhandlades och slutgiltligen klubbades och bestämdes, så fick då Ludde, verkstads personalens representant också en till uppgift. Det var sålunda att meddela, till sina arbetskamrater att företaget skulle läggas ner. Maskiner och tillverkningen flyttas söder ut i landet.
 Alla anställda skulle ha möjlighet att bli fortsatt anställda på den nya fabriken, fast då på annan ort, och om inte så, skulle möjlighet till omskolning och vidareutbildning finnas.
Löften som såg fina och löftesrika ut på de dokument som skrevs i samband med beslut och besked om nedläggningen.
Ludde visste och förstod hur reaktionen skulle bli bland sina arbetskamrater, där fanns många med en ålder över de femtio som hade rotat sig på den lilla orten. Kanske vad det så att släkten funnits där sedan flera generationer. Med fru ,barn och goda vänner, hus, hem och ett liv i harmoni. Ett ganska allmänt välmående.

Sen fanns det där på verkstaden också, ett fåtal yngre som inte rotat sig på samma sätt. Även några äldre som inte skaffat sig det där, som binder dom till en plats och ort.
Men Ludde kände sina kamrater och visste redan svaren. Han hade redan hört svaren från sina arbetskamrater, i dom oroliga drömmar han haft, efter det att beskedet om nedläggningen meddelats till honom.
Reaktionen var av blandad sort en del med ilska och ett förbannande av ledningen. Som inte förstod det bästa med företaget, hur kunde man bara flytta härifrån och inte se till den kunskap och kompetens som fanns på fabriken.
 Andra svarade bara uppgivet att dom hade förstått att något var på gång, att det var väntat, det går väl att tillverka lastbils hytter billigare någon annanstans.

Det som till slut hände och vilken historia det blev, är oskriven och lång,
 Löften som sas och även dokumenterades hölls således inte. Företaget plockade ner sina maskiner under hösten, och lagom till jul stod fabriken där som ett tomt skal. Människor var svikna, avtal inte följda, fina löften var inte annat än fina, och hundratre personer stod utan arbete, och mitt i detta där stod Ludde Nordh kvar.

Han som hade fått uppdraget att meddela sina kamrater om nedläggning, men även om det ansvar och förpliktelser som företaget hade gett löften om. Av detta blev inget, företaget var borta och rekonstruktionen hade gett utdelning i någons aktie portfölj.
Kvar var representanten för personalen på verkstaden. Han som hade förmedlat pratet om fina löften och företagets ansvar.
Ludde blev aldrig sig lik igen, han som var den som stod upp och stred för den svage och för den som blev orättvist behandlad.
 Ludde var den som i dubbel bemärkelse blev sviken och lämnad. Han höll sig mest hemma numera, struntade i dom möten som var nere på den fackliga expeditionen. Tog omvägar förbi dom människor som han inte ville möta, han var stukad, lessen men inte knäckt, långt ifrån knäckt. Han föredrog bara att vara för sig själv ett tag. Han sa till frugan som började bli orolig, och inte kände igen sin man.
” ge mig tid och lite utrymme, jag har en del att tänka och fundera på” .
Frugan som var ovanligt klok och tålmodig, lät sin man gå sina stigar och konstiga vägar, alltid med hunden vid sin sida, som troget, följsamt och villigt, alltid gick snett framför till höger och oroligt tittade och lyssnade på sin husse dag som natt och i vått som torrt.

3

När så våren började visa sin första sida, sådär i mitten på mars, När solen började värma och droppet från taket blir ett skval, då hade Ludde gått klart, och funderat slut.
 Han tackade hunden för trevligt sällskap och ett troget lyssnade. Skyndsamt och med raskare steg, promenerade han nu med vad man kunde se, en mera upprätt och lättare hållning. Raka vägen till stugan och frugan och meddelade den glada nyheten.
Nyheten att en annan tid var att vänta, en tid av förlåtelse. Upprättelse och en ny funnen tro, en tro på något som hela tiden funnits, hela tiden varit med, men som hamnat liksom i bakgrunden. Något som han inte räknat med.
 Men som nu i ljuset av mänskliga svek och bittra strider talat till Ludde, den gamla fackordförande, den övertygande socialisten, socialdemokraten och tillika ledamoten i kommunens socialnämnd.
Han hade nu efter långa och många promenader på stigarna i skogen runt orten.
 I samtal med hunden och Gudfader själv blivit pånyttfödd och frälst. Kanske omfrälst eller nyfrälst, i varje fall på nytt fått ett möte med Gudfader själv.

 Det låg ju också till som så att Ludde i unga år tillhört och verkat i den lokala frikyrkan som fanns på orten, och han hade redan som 15 åring blivit vatten döpt och senare härligt döpt i den helige ande.
Så han visste vad han talade om och han visste vad den plötsligt upprymda glädjen kom i från.
Direkt uppifrån himlen, rakt ner i huvudknoppen på Ludde Nordh.
 När det skedde där ute på stigen i skogen mellan sjöarna , så var det med kraft och en sådan värme, att Ludde förstod att nu var det närkontakt med dom Gudomliga krafterna.
Så när Ludde Nordh i en yster och gudomlig dans mitt på köks golvet omfamnar sin tålmodiga och förstående hustru, knackar det på dörren.
 Någon frågar efter Ludvig Nordh, utanför står vår vän, den muskulösa, men lille mannen. Han fingrar lite nervöst på ett papper, med en lång lista av namn och där det enda namnet som inte är förbockat och struket är Ludvig Nordh.
Mötet mellan de två männen blir till något som ingen av dom två hade räknat med. Varken Ludde och allra minst vår lille vän. Han som rakryggat, men med oro och förtvivlan skulle be om förlåtelse för det som varit, och det som han hade varit delaktig i.
Han möttes nu av en man som under långa och obestämda promenader på slingriga stigar, med hunden vid sin sida kommit fram till, att det gamla är glömt och förlåtet, att en ny tid hade börjat.
 Så där i denna tanke om förlåtelse, rymdes gamla arbetskamrater, chefer, styrelsemedlemmar och sluga aktieägare till och med dom plågsamma lärarna från skoltiden.
Som i all välmening trodde det gick att med hugg och slag och hårda nyp i nacken, få in vett och lite kunskap i huvudet på barnen och däribland en liten Ludde.
En liten Ludde som redan då, sa vad han tänkte och tyckte, och inte var den som tyst såg på när någon behandlades med arrogans och orättvisa.

Men allt detta hade han som sagt redan grubblat och funderat över, under dom långa ibland krokiga tillsynes planlösa promenader han genomfört det senaste året, och nu var det klart, allt var glömt, allt var förlåtet.
Så Ludde bjuder in den lille mannen, ber honom sitta ner, och berätta vem han är, och vad hans ärende gällde.
 De som nu hände i köket hemma hos Ludde är en följd av gudomliga dråpligheter och unika människor.
 Den forne riskkapitalisten och före detta företagsledaren, mannen med den lilla, men muskulösa kroppen omfamnas och ryggdunkas av den tidigare verkstadsarbetaren och fackliga representanten Ludvig Nordh.
Efter ivriga förklaringar och bådas bekännelser, uppstår så runt de båda livsvandrarna, en atmosfär och känsla av förlåtelse och broderlig kärlek.
Och den gemensamma nämnaren, det som får köket hemma hos Ludde, att för en stund, ett kort ögonblick, vara en gudomlig plats. Likadant som när kyrkokören på juldags morgonen sjunger Hosianna i höjden. Då det verkar som att kyrkotaket lyfts av en jätte hand och öppnas mot den stjärngnistrande himlen och Gudfader själv tittar ner på oss, värmer och välsignar dom morgontrötta julotte besökarna.
Precis så, var det nu hemma i köket hos Ludde Nordh, och så blir det i kök och kojor, runt om i riket Sverige.
När människor möts, och den gemensamma nämnaren är liv och leverne tillsammans med den himmelske Guden.
 Vittne till allt detta blev då Luddes förstående och tålmodiga hustru. Som efter den ystra dansen med sin älskade Ludde, nu andfådd och pustande sittande på köks stolen får se det Gudomliga, som för ett kort ögonblick inträffade i stugan och köket där hemma vid.
// håkan.