Gammeltallen.  

1.

Han hade äntligen bestämt sig, och till slut tagit beslutet att få det gjort, Nu skulle det ske, det som han längtat efter, det som han funderat på så länge och undrat hur det skulle vara och gå till.Hur skulle det kännas att sitta där längst upp. vajande och säkert krampaktigt hållande om gamlingens stadiga grenar.
Skulle han med sina 50 års stelhet och osmidighet, plus några onödiga kilon runt midjan lyckas ta sig upp för stammen på gammeltallen.
Tallen som han vid varje promenad väster ut,  från hemmavid sett,  alltid stannat till vid. Höjt blicken mot dess grenverk och med vördnad hälsat, antingen god morgon eller god kväll. beroende när på dygnet skogs promenaden gjordes.
Tallen som han ibland gick fram till, men bara när han var säker på att ingen såg, och att ingen annan skogsflanör kanske gående på den parallella stigen, hundra meter till vänster, stod och smygtittade på hans ibland dråpligt krokiga promenader i skogen.
Han gick alltså fram till tallen, lade armarna runt dess stam, viskade och bad allra vördnads fullast om att få höra historierna, och berättelserna om dom människor som passerat och gått förbi.
Deras öden och livs erfarenheter, trehundrafemtio år av människors slit och vedermödor.
Människornas försök att överleva livet, med svält, sorger och strapatser, händelser som liksom hör livet till, och då kommer ju naturligtvis också alla deras dagar, när livet bjöd på skratt och glada rop. Rop som kom från män, kvinnor och barn, när dom passerade vår tall i ruset av lycka och varma kärleks band.
Ny förälskade par som på sin väg mot den vackraste udden vid sjön. Naturligtvis inte hade en tanke på att vid tallen hejda sig en stund, höja blicken i vördnad för ett trehundrafemtio årigt vackert och kraftigt grenverk.
Men vår tall han såg och förstod, att inte störa eller genera dom som gick i glädjens rus och hade sina lyckliga dagar.
Han tänkte att tids kommer dagar, tids kommer år, när någon stannar och sätter  sig ner, lutar sin trötta rygg mot tallens skrovliga bark och stam, sträcker ut sina ben, ger sig tid att lyssna, först på dess vinande böljande sus, sluter man sedan ögonen, och dom trötta tankarna får ro, då kommer orden och berättelser vi får.
Men bara om vi lyssnar så där nära intill, ger några minuter, och tar risken, att någon kan se.

Som han.   Han som nu stod där alldeles tätt intill stammens fot. Han som inte bara skulle lägga sina armar runt dess stam, utan han som hade bestämt sig. Att nu skulle det ske,nu skulle han prova.
Han hade studerat stammen och grenarnas förhållande till varandra mycket noga, visste exakt i vilken ordning fötter och händer skulle sättas.
Han hade också naturligtvis, när han var säker på att ingen såg. Informerat den gamle tallen om sitt projekt, och efter noggrant lyssnade tolkat susningen och knäppandet i stammen, som ett medgivande och tillåtande.
Nästan så att han hörde ett roande kanske skrockande djupt skratt i tallens susning, och knäppandet sa att allt var okey.

Klättrandet började med en så kallad stamklättring, cirka  två meter upp på den skrovliga stammen. Den mycket grova barken gjorde att det var lätt att få grepp med dom gummerade sulorna på kängorna.
När så vänster handen fick tag på den nederst sittande grenen så var det att med hävstångs teknik och muskel kraft, lyfta den baktunga kroppen över den nedersta tjocka grenen.
Så när magen stånkande och pustande hasats på översidan av grenen, och när han hängde likt en blöt lovikavante på tork.
Då med ett huj och ett ljudligt stonk lyckades han slänga det högra benet över grenen, och nu kunde den lättare delen av klättringen börja.
Gren efter gren lämnades under honom och meter efter meter kom han nu högre och högre upp, samtidigt som den ljuvliga doften av kåda och tallbarr spred sig i tallens grenverk.
Allt gick som han planerat och tänkt, och strax var han där uppe på grenen, den grenen som han under planerings tiden av sitt klättrande, tänkt sig att få sitta på och där man samtidigt skulle kunna luta trötta ryggen mot dess stam.
Det blev inte bara bekvämt och vilsamt för en trött och trädklättrings ovan kropp. Utan här bjöds också på en vidunderlig fin utsikt med Harnäsviken och dess båtar i sydlig riktning och längre ut till havs blinkar fyren på Eggegrund. Så där säkert och tryggt, varnar och visar om den säkraste väg.
Längre bort mot Furuvik till kommer norrlandståget, snabbt och nästan ljudlöst slingrande som en orm genom skog och mark, brölande sin mistlur för att varna och larma. Att alla bör hålla sig undan både folk och fä.
Så precis sju minuter försent passerar det i högsta fart och hastighet den sedan länge nedlagda Harnäs-station. För att så småningom närma sig och komma fram till dom mera tätbefolkade och stora städerna i den södra delen av riket Sverige.
Allt medan han uppe i gammeltallens krona häller upp en ny kopp kaffe från termosen, och tar sig en andra korvmacka som han ömt förvarat i ryggsäcken, och som han nu snillrikt kunde fira upp i det rep han bundit runt sin midja innan han började sin klättring i gammeltallen.
Allting väl och noggrant planerat in i minsta detalj.
Han satt där och njöt som en kung tyckte han, av god matsäck en vidunderlig utsikt, och härlig doft av kåda och barr, och framför allt, att få vara så nära, kunna lyssna och höra när susningar och vind blir till ord och ord blir till berättelser och historier om människor och människors fantastiska liv och vardag.....   

och så vitt man vet,och som det pratas om i byggden, så sitter han kvar där än i dag i gammeltallens krona, för även om han planerat allt i minsta detalj, så hade han inga planer på att klättra ner.



//håkan