Jag satt i bänken bakom dom två, gudstjänsten närmade sig slutet. Framför mig satt dom två vännerna, småpratande och viskande några ord tillvarandra. Jag vet att dom ganska ofta sitter bredvid varandra , inte alltid, men så dock idag.
jag vet också att den ena av vännerna har ett litet handikapp, nästan inte märkbart men hon har en lättare utvecklings störning. En dam som gärna och hel hjärtat deltager i gudstjänstens sånger och böner.
Men hon är också en av dom som lätt hamnar utanför dom angivna ramarna, som inte alltid passar in i vårt kodade  och välartade samhälle.
De var då jag såg det, de där leendet som personen  framför mig gav till sin bänkgranne, till hon som inte riktig är som vi andra, vi normalstörda.
Hennes varma smittande leende, som talar om förståelse och acceptans, att jag gillar dig som du är.
Ovillkorligt kravlös kärlek, någonting som skedde under bråkdelen av en sekund.
I detta fall, som ett leende.
En sekund, som är en droppe i havet av alla livssekunder som passerar. Leendet som talar om respekt och varm medmänsklighet, och ger mottagaren trygghet, värme och ro.
Ett leende och en kärlek som dessa människor inte alltid möter från oss normalstörda. Jag vet, att i vår lilla kyrka möts nästan jämt, men bara nästan, dessa människor med respekt och värme. Det som är bra kan bli bättre, och medan vi andra bättrar oss. Så finns de hjältar i vår lilla kyrka, som leende och med uppriktighet, respekterar och accepterar störda och normalstörda, ni är hjältar.