Här kommer fortsättningen på gammeltallen.

3.

Nu hade de gått sexton dagar sedan han första gången satte gummisulan i den skrovliga barken på gammeltallen och tog dom jättelika kliven upp i grenverket.
Han var inne på den sjuttonde dagen av sitt tallprojekt.
Mannen började komma i fas med sin annorlunda tillvaro. Den gångna natten hade varit den första, då han hade sovit en längre stund i följd på sin gren.

Den grova grenen som gjorde en djup böj, strax intill stammen och blev då som till en skål.
Där i botten på skålen, i famnen på gammeltallen kunde tall klättraren sjunka ner.
På samma gång som han fick nästa gren, som ett stöd för huvudet. Belägenheten blev faktiskt riktigt bekväm, vilsam och avslappnad .
Sen att sömnen så fort och så ögonblickligen kom över mannen berodde säkert också på att mannens kropp var trött och sliten. 

Huvudet var fullt av historier, berättelser och sånt gör ju vem som helst trött, speciellt innan man fått ordna och sortera, efter så många dagar i en berättande gammeltall.
Så det krävdes inte så mycket av bekvämlighet för att sömnbristen och utmattningen skulle få honom att falla in i en skön och djupare vila.
Den friska västliga vinden gjorde också sitt till att vagga tall projektören in i drömmarnas värld. Gungad och vaggad av en 350 årig gammeltall.

Nu satt han alltså här i grenverket på sin sjuttonde dag. Sjuttonde dagen och den dagen han för första gången kände sig pigg och utvilad.
Mannen började så smått att summera och utvärdera.
Tiden i tallen närmade sig sitt slut, projektet skulle snart avbrytas. 

Lyssnandet och närheten till tallen hade gett honom vad han var ute efter. Historier och berättelser, sådana som är utöver det vanliga.
Olyssnade och då ohörda, precis det han ville ha och höra.
Att han samtidigt, som ett ivrigt lyssnande också fick möjlighet att sena kvällar i tallen, i ett retreat liknande tillstånd, lyssna också till sitt eget hjärta. Lyssna igenom lite djupare i sin själ och huvudknopp.

Det som i samma stund hände och skedde med människor i gårdar och stugor runt den tall klättrande filuren är av följande slag.
Nyfikenheten och ett intresse hade väckts för gammeltallar. 
Vad fanns i trädens närhet som gjorde att, en till synes redig och normalt vrickad person, tillbringade en sådan lång tid i kronan på en tall. 
Detta måste undersökas, prövas och senare utvärderas och folket i den här bygden, var av det undrande och vetgiriga slaget. 
Ville man något veta, så fick man närma sig händelsen, föremålet eller personen och undersöka saken på närmare håll.

Så vad man nu såg i dom steniga och tall försedda backarna ner mot bottniskaviken var följande.  
Efter min egen och andras ögonvittnes skildring. 
Att i anslutning till dom många gammeltallar, som för en herrans många år sedan bestämde sig för att slå rot just här, fanns det alltid en eller två personer, antingen uppklättrad i tallens krona, alternativt sittande strax nedanför, på en sten eller stubbe. Alla med en liten lykta eller ficklampa lysande och skimrande och som senare var helt nödvändigt, för att kunna hitta hem i höstmörkret.

Oftast man, hustru, sambor, särbor, ja män och kvinnor i olika konstellationer och sammansättningar. 
Människor som normalt vid den här tiden på dygnet, brukade, efter arbete och middag sjunka ner på ändalykten i varsin fåtölj. 
Halvsovande försökte man hänga med i dom otaliga och populära caféprogram som visades i svenskarnas stolta television, vid den här tiden på kvällningen.

Där tillhörande matlagnings tips och gör om mig reportages blandas med förvandlingar av slitna och gråa människor, där dom blir till skönheter och får en ny modern look. 
Men ibland tvärtom, skönheter blir till skräcködlor.
Det sist nämnda händer då och då eftersom stilisten och mode frisören helt tappat fattningen. När dom i uppståndelsen och ståhejet över att få vara med i den svenska televisionen och inför hela svenska folket få uppvisa sina kunskaper i kamningens och kosmetikens förunderliga värld. 
Så som det var i detta fallet, där man då tvärtom förvandlar den stackars hjälpsökande bibliotekarien från Dorotea, till en julgran och då som en julgran kan se ut, efter att bäst före datumet gått ut, alltså någon gång i slutet av januari. 

Men nog om det, vill för övrigt bara nämna, i den så kallade förbifarten, att den stackars julgrans liknande bibliotekarien. Omedelbart efter att hon klev av rälsbussen i Dorotea spatserade snabbt och raka vägen till Gullans hårsalong på Centralgatan 1, för att återställa sin frisyr, så som den sett ut dom senaste trettiofem åren och alltid klippt hos Gullans i Dorotea. Samtidigt snällt be Gullan att skrapa bort det spackel och den färg som Sveriges television kostat på och gjort tv av.

Alltså var det då så, för att försöka återgå till det så kallade huvud spåret. Att på grund av deras nyfikenhet och deras fascination, satt man nu istället för i fåtöljen framför teven, under en tall strax intill Bottniskaviken. Med gott kaffe och kanelbulle. 
En annorlunda stund, en stund med lite eget små prat och en liten tid av tillåtande tystnad.
En tystnad som är absolut nödvändig för att få höra vad det gamla trädet hade att säga.....

Fortsättning följer, hav tålamod kära läsare, till jul ska tallprojektören försöka lockas ner.

//håkan.