hela versionen av gammeltallen.

.

Gammeltallen

1.

Han hade äntligen bestämt sig, och till slut tagit beslutet att få det gjort.

Nu skulle det ske, det som han längtat efter, det som han funderat på så länge och undrat hur det skulle vara och gå till.

Hur skulle det kännas att sitta där längst upp. vajande och säkert krampaktigt hållande om gamlingens stadiga grenar.

Skulle han med sina 50 års stelhet och osmidighet, plus några onödiga kilon runt midjan lyckas ta sig upp för stammen på gammeltallen.

Tallen som han vid varje promenad väster ut, från hemmavid sett, alltid stannat till vid.

Höjt blicken mot dess grenverk och med vördnad hälsat, antingen god morgon eller god kväll. beroende när på dygnet skogs promenaden gjordes.

Tallen som han ibland gick fram till, men bara när han var säker på att ingen såg, och att ingen annan skogsflanör kanske gående på den parallella stigen, hundra meter till vänster, stod och smygtittade på hans ibland dråpligt krokiga promenader i skogen.

Han gick alltså fram till tallen, lade armarna runt dess stam, viskade och bad allra vördnadsfullast om att få höra historierna och berättelserna om dom människor som passerat och gått förbi.

Deras öden, livs erfarenheter och trehundrafemtio år av människors slit och vedermödor.

Människornas försök att överleva livet, med svält, sorger och strapatser, händelser som liksom hör livet till och då kommer ju naturligtvis också alla deras dagar, när livet bjöd på skratt och glada rop.

Rop som kom från män, kvinnor och barn, när dom passerade vår tall i ruset av lycka och varma kärleks band.

Ny förälskade par som på sin väg mot den vackraste udden vid sjön. Naturligtvis inte hade en tanke på att vid tallen hejda sig en stund, höja blicken i vördnad för ett trehundrafemtio årigt vackert och kraftigt grenverk.

Men vår tall han såg och förstod, att inte störa eller genera dom som gick i glädjens rus och hade sina lyckliga dagar.

Han tänkte att tids kommer dagar, tids kommer år, när någon stannar och sätter sig ner, lutar sin trötta rygg mot tallens skrovliga bark och stam, sträcker ut sina ben, ger sig tid att lyssna, först på dess vinande böljande sus, sluter man sedan ögonen, och dom trötta tankarna får ro, då kommer orden och berättelser vi får.

Men bara om vi lyssnar så där nära intill, ger några minuter, och tar risken, att någon kan se.

Som han, han som nu stod där alldeles tätt intill stammens fot. Han som inte bara skulle lägga sina armar runt dess stam, utan han som hade bestämt sig. Att nu skulle det ske,nu skulle han prova.

Han hade studerat stammen och grenarnas förhållande till varandra mycket noga, visste exakt i vilken ordning fötter och händer skulle sättas.

Han hade också naturligtvis, när han var säker på att ingen såg. Informerat den gamle tallen om sitt projekt, och efter noggrant lyssnade tolkat susningen och knäppandet i stammen, som ett medgivande och tillåtande.

Nästan så att han hörde ett roande kanske skrockande djupt skratt i tallens susning, och knäppandet sa att allt var okey.

Klättrandet började med en så kallad stamklättring, cirka två meter upp på den skrovliga stammen. Den mycket grova barken gjorde att det var lätt att få grepp med dom gummerade sulorna på kängorna.

När så vänster handen fick tag på den nederst sittande grenen så var det att med hävstångs teknik och muskel kraft, lyfta den baktunga kroppen över den nedersta tjocka grenen.

Så när magen, stånkande och pustande hasats på översidan av grenen, och när han hängde likt en blöt lovikavante på tork.

Då med ett huj och ett ljudligt stonk lyckades han slänga det högra benet över grenen, och nu kunde den lättare delen av klättringen börja.

Gren efter gren lämnades under honom och meter efter meter kom han nu högre och högre upp, samtidigt som den ljuvliga doften av kåda och tallbarr spred sig i tallens grenverk.

Allt gick som han planerat och tänkt, och strax var han där uppe på grenen, den grenen som han under planerings tiden av sitt klättrande, tänkt sig att få sitta på och där man samtidigt skulle kunna luta trötta ryggen mot dess stam.

Det blev inte bara bekvämt och vilsamt för en trött och trädklättrings ovan kropp.
Utan här bjöds också på en vidunderlig fin utsikt med Harnäsviken och dess båtar i sydlig riktning och längre ut till havs blinkar fyren på Eggegrund. så där säkert och tryggt. Varnar och visar om den säkraste väg.

Längre bort mot Furuvik till, kommer norrlandståget.
Snabbt och nästan ljudlöst slingrande som en orm genom skog och mark, brölande sin mistlur för att varna och larma.

Att alla bör hålla sig undan både folk och fä.

Så precis sju minuter försent passerar det i högsta fart och hastighet den sedan länge nedlagda Harnäs-station.
För att så småningom närma sig och komma fram till dom mera tätbefolkade och stora städerna i den södra delen av riket Sverige.

Allt medan han uppe i gammeltallens krona häller upp en ny kopp kaffe från termosen, och tar sig en andra korvmacka som han ömt förvarat i ryggsäcken, och som han nu snillrikt kunde fira upp i det rep han bundit runt sin midja innan han började sin klättring i gammeltallen.

Allting väl och noggrant planerat in i minsta detalj.

Han satt där och njöt som en kung tyckte han. Av god matsäck en vidunderlig utsikt, och härlig doft av kåda och barr, och framför allt, att få vara så nära, kunna lyssna och höra när susningar och vind blir till ord ,ord blir till berättelser och historier om människor och människors fantastiska liv och vardag.....

och så vitt man vet,och som det pratas om i byggden, så sitter han kvar där än i dag i gammeltallens krona, för även om han planerat allt i minsta detalj, så hade han inga planer på att just nu klättra ner, kanske senare någon gång.

2.

Han hade en tanke på att de skulle ske. Att han så småningom skulle påbörja färden nedåt,

Ned stigningen skulle ske, men han visste inte riktigt när, bara att det kändes rätt och riktigt.

Det var inte något påtvingat, inte något som någon annan bestämt.

Den jag skriver och berättar om är ju vår vän från den tidigare berättelsen om gammelltallen och dess kramande figur och filur.

Han som satte sig bekvämt till rätta i dess kåda luktande grenverk, för att lyssna på tallens öden och historia.

Tiden uppe i tallen med den fantastiska utsikten, och tallens öde och historia, hade dragit i väg till snart två långa veckor.

Det vi andra, mindre begåvade filurer funderat på är.

Hur man sittande på en tallgren, om än bekvämt och skönt och alltid med tillgång till rykande varmt kaffe från termosen och fint i smörgåspapper inslagna korv mackor.

Hur man ändå kan tillbringa en så lång tid som två veckor på en gren i en gammeltall.

Det är ju det grundläggande praktiska som hygien och toa besök,man funderar på.

Man kan väl säga att hygienen och renligheten fick stå tillbaks en aning under detta projekt.

Toalett behov avstyrdes dom gånger han klättrade ner, för att just få uträtta sina behov bakom någon närliggande buske. Men alltid olika snår och buskar så inte det hela blev till en olägenhet.

Samtidigt som han då passade på att sträcka ut sina stela skånkar.

Maten och det alltid varma kaffet, hade han ordnat så till vida. Att hans älskade hustru och livskamrat, som hårt prövad av sedermera dråpliga och mer eller mindre halv tokiga projekt nu levererade maten, dagligen och punktligt klockan fem på eftermiddagen.

Då hon med noggrannhet hakade matkorgen på kroken i änden av repet.

Repet som dinglande och slingrande kom ner från den gamla tallen.

Att hon också då sittande på stenen nedanför gammeltallen kunde växla några kärleksfulla tankar och ord med sin älskade tallklättrare.

Något som maken och tallklättraren uppskattade mycket.

Men att hon då, som lite i smyg, utan att han lade märke till det och förstod,eftersom han var uppslukad av de varma kärleksorden och den goda maten som båda kom från sin kära hustru.

Hon kunde på de svar och den konversation dom hade. Höra och se på sin make om saker och ting och tokigheterna hade stigit honom alltför mycket åt huvudknoppen.

Hon hade själv också en plan och ett projekt, eller ska man säga en handlingsplan.

Om hon utifrån det samtal och den lite kärleksfulla ordväxling som alltid blev,vid den dagliga matleveransen, skulle se och höra tecken på tilltagande tokighet. Då skulle handlingsplanen tas fram och sättas i verket.

Hon skulle ringa räddningstjänsten och brandkåren.
För då behövdes långa stegar och några starka karlar och armar som försiktigt och med van hand tog ner den förvirrade tallklättraren.

För att sedan under ordnade och snabba former transporteras hem.

Hem till den väntande sängen och en stor kopp med varm redd grönsaks soppa .

För brandkåren eller räddningstjänsten som det numera heter låg som lite på beredskap. Om nu tokigheterna skulle öka och tillta.

För på en så liten ort som denna, så räcker det med att någon sitter lite för länge i en gammeltall och genast går pratet och funderingarna i gång.

Även om man i bygden hade stor vana, och förståelse för liknande dråpliga händelser.

Så pratet och diskusionerna om att någonting inte var som det skulle.,där borta på tallbacken, hade naturligtvis även nått den på orten lilla, men effektiva och välsedda brandkåren.

Så beredskapen var god och förberedd. Kartor och gps inställda mot tallbacken.

Ett enda telefonsamtal från någon som tyckte att det höll på att gå överstyr. Att tokigheterna med att ha någon galning sittande i talltoppen, hade gått för långt.

Men allt var lugnt och stilla och solen gick ner även denna kväll.

Hustrun satt som synes helt själv på en sten ute i skogen, under den jättelika tallen.

Talande kärleksfulla ord och ömma minnen med sin make.

Mannen och maken satt strax ovanför, på sin noga utvalda plats i tallens grenverk.

Han njöt av den ögonblickliga lyckan. Lyckan av att få ha sin älskade hustru och förstående livskamrat så pass nära, och hos sig.

När han fortsatte och snart skulle kunna avsluta sitt tallprojekt.

Samtidigt som norrlandståget kommer bortifrån Furuvik.

Brölande sin mistlur, för att varna och larma.

Att alla bör hålla sig borta, både folk och fä.

Det man skulle kunna tro och tänka, efter att man läst dessa rader, är att skillnaden mellan tro, galenskap och tokiga eller geniala idéer är hår fin och svår att bedöma. Man undrar, vilken ska döma och bedöma vad som är vad. Ibland kan en stund av galenheter och tokigheter leda till nya upptäckter och andra sätt att se på livets dråpligheter och sorger.

Mannen i tallen sitter kvar en stund till. Han är inte riktigt klar ännu med sitt tall projekt. Fortsättning följer….

3.

Nu hade de gått sexton dagar sedan han första gången satte gummisulan i den skrovliga barken på gammeltallen och tog dom jättelika kliven upp i grenverket.

Han var inne på den sjuttonde dagen av sitt tallprojekt.

Mannen började komma i fas med sin annorlunda tillvaro. Den gångna natten hade varit den första, då han hade sovit en längre stund i följd på sin gren.

Den grova grenen som gjorde en djup böj, strax intill stammen och blev då som till en skål.

Där i botten på skålen, i famnen på gammeltallen kunde tall klättraren sjunka ner.

På samma gång som han fick nästa gren, som ett stöd för huvudet. Belägenheten blev faktiskt riktigt bekväm, vilsam och avslappnad .

Sen att sömnen så fort och så ögonblickligen kom över mannen berodde säkert också på att mannens kropp var trött och sliten.

Huvudet var fullt av historier, berättelser och sånt gör ju vem som helst trött, speciellt innan man fått ordna och sortera, efter så många dagar i en berättande gammeltall.

Så det krävdes inte så mycket av bekvämlighet för att sömnbristen och utmattningen skulle få honom att falla in i en skön och djupare vila.

Den friska västliga vinden gjorde också sitt till att vagga tall projektören in i drömmarnas värld. Gungad och vaggad av en 350 årig gammeltall.

Nu satt han alltså här i grenverket på sin sjuttonde dag. Sjuttonde dagen och den dagen han för första gången kände sig pigg och utvilad.

Mannen började så smått att summera och utvärdera.

Tiden i tallen närmade sig sitt slut, projektet skulle snart avbrytas.

Lyssnandet och närheten till tallen hade gett honom vad han var ute efter. Historier och berättelser, sådana som är utöver det vanliga.

Olyssnade och då ohörda, precis det han ville ha och höra.

Att han samtidigt, som ett ivrigt lyssnande också fick möjlighet att sena kvällar i tallen, i ett retreat liknande tillstånd, lyssna också till sitt eget hjärta. Lyssna igenom lite djupare i sin själ och huvudknopp.

Det som i samma stund hände och skedde med människor i gårdar och stugor runt den tall klättrande filuren är av följande slag.

Nyfikenheten och ett intresse hade väckts för gammeltallar.

Vad fanns i trädens närhet som gjorde att, en till synes redig och normalt vrickad person, tillbringade en sådan lång tid i kronan på en tall.

Detta måste undersökas, prövas och senare utvärderas och folket i den här bygden, var av det undrande och vetgiriga slaget.

Ville man något veta, så fick man närma sig händelsen, föremålet eller personen och undersöka saken på närmare håll.

Så vad man nu såg i dom steniga och tall försedda backarna ner mot bottniskaviken var följande.

Efter min egen och andras ögonvittnes skildring.

Att i anslutning till dom många gammeltallar, som för en herrans många år sedan bestämde sig för att slå rot just här, fanns det alltid en eller två personer, antingen uppklättrad i tallens krona, alternativt sittande strax nedanför, på en sten eller stubbe. Alla med en liten lykta eller ficklampa lysande och skimrande och som senare var helt nödvändigt, för att kunna hitta hem i höstmörkret.

Oftast man, hustru, sambor, särbor, ja män och kvinnor i olika konstellationer och sammansättningar.

Människor som normalt vid den här tiden på dygnet, brukade, efter arbete och middag sjunka ner på ändalykten i varsin fåtölj.

Halvsovande försökte man hänga med i dom otaliga och populära caféprogram som visades i svenskarnas stolta television, vid den här tiden på kvällningen.

Där tillhörande matlagnings tips och gör om mig reportages blandas med förvandlingar av slitna och gråa människor, där dom blir till skönheter och får en ny modern look.

Men ibland tvärtom, skönheter blir till skräcködlor.

Det sist nämnda händer då och då eftersom stilisten och mode frisören helt tappat fattningen. När dom i uppståndelsen och ståhejet över att få vara med i den svenska televisionen och inför hela svenska folket få uppvisa sina kunskaper i kamningens och kosmetikens förunderliga värld.

Så som det var i detta fallet, där man då tvärtom förvandlar den stackars hjälpsökande bibliotekarien från Dorotea, till en julgran och då som en julgran kan se ut, efter att bäst före datumet gått ut, alltså någon gång i slutet av januari.

Men nog om det, vill för övrigt bara nämna, i den så kallade förbifarten, att den stackars julgrans liknande bibliotekarien. Omedelbart efter att hon klev av rälsbussen i Dorotea spatserade snabbt och raka vägen till Gullans hårsalong på Centralgatan 1, för att återställa sin frisyr, så som den sett ut dom senaste trettiofem åren och alltid klippt hos Gullans i Dorotea. Samtidigt snällt be Gullan att skrapa bort det spackel och den färg som Sveriges television kostat på och gjort tv av.

Alltså var det då så, för att försöka återgå till det så kallade huvud spåret. Att på grund av deras nyfikenhet och deras fascination, satt man nu istället för i fåtöljen framför teven, under en tall strax intill Bottniskaviken. Med gott kaffe och kanelbulle.

En annorlunda stund, en stund med lite eget små prat och en liten tid av tillåtande tystnad.

En tystnad som är absolut nödvändig för att få höra vad det gamla trädet hade att säga.....

4.

Av någon anledning så var det alltid mannen i sällskapet, som säkert enbart att för sin hustru, flickvän eller sambo åter igen bevisa, att styrkan och smidigheten fortfarande fanns i hans armar och ben. Det var alltid han som skulle ta sig upp i tallens grenar.

Likt tallprojektören så skulle han envisas med att inte bara närma sig tallen, utan vederbörande nyfikna ortsbo, skulle prompt också upp i dess grenverk.

Här var nödvändigheten stor, att efterlikna och härma tallprojektören så mycket det bara gick.

Allt skulle undersökas och prövas för att senare utvärderas, det var ortsbornas paroll och käcka motto.

Den stora och viktiga skillnaden var ju den att projektören, planerat klättringen, gren för gren.

Han hade noggrant studerat trädets struktur och sammansättning i flera dagar, innan klättringen kunde påbörjas.

Så den lite impulsiva och dåligt planerade klättringen, som ortsbon försökte sig på, slutade oftast i en pustande och frustande ansträngning, i försöken att häva sin överviktiga och tunga kropp, över den första grova grenen.

Eller som det hände för dom flesta männen.

Att trädklättrandet slutade i ett uppgivet stånkande och suckande.

När man inser att stanna nere på land backen hos kära frugan, både är förståndigare och säkrare får både liv och lem och särskilt för frugan, som satt farligt till under den klättrande mannen.

För vår kära vän och projektör, så var det här alltså sista kvällen i tallen. Hustrun levererade middagen och kaffet som vanligt prick klockan fem.

Omsorgsfullt och med kärlek lagat och bryggts och sedan nedpackats i korgen.

Korgen som sedan krokats på repet, så att projektören lätt och smidigt kunde fira upp läckerheterna och det varma kaffet.

Fortfarande bekvämt sittande i sin skålade gren.

Planen stod fast och var som sådan, att efter mat, kaffe och en liten pratstund med hustrun, så skulle nedfärden startas.

Hustrun och tillika matleverantören visste inget om tallklättrarens plan, utan hade väl räknat att med en tom matkorg i handen, promenera hem till ett lika tomt hus.

Även om hon hoppades och så klart önskade att hennes man och make, skulle ha projekterat och klättrat klart.

Hon visste också att det inte var någon ide att ta hem en icke färdig klättrad man.

En man som inte hunnit avsluta och sätta punkt för sitt projekt.

Vad det än är för stolligheter eller vetenskapliga experiment.

Det skulle vara som att ha en dräglande hund hemma i hallen, en jycke som trånar och ylar efter löptikarna som passerar utanför på gatan.

Helt ohållbart.

Mycket lugnare att han förblev i tallens grenverk tills han blev klar, färdig och lugn.

Projektören längtade efter sin hustru, begäret och saknaden var stor. Speciellt stunden direkt efter att hon lämnat honom, efter mat och kaffe leveransen.

Deras småprat och dom kärleksfulla orden som växlades mellan tallklättraren och hustrun, väckte hemlängtan och en trånad efter en varm säng och en innerligt mjuk smekande kvinno hand.

En hand som kunde lugna och stilla, framför allt stilla den kanske nu lite förvirrade projektören.

Han visste vad han behövde och vad som var nödvändigt.

Efter så många dagar och nätter i tallen och med alla dessa intryck av berättelser och historier.

Han var trött och kraftlös, huvudet fullt och osorterat.

En förvirring kryper sig också på, han vet inte riktigt längre vad som är historier och verklighet. Gränsen mellan sömnen och vakenheten flöt liksom ihop mer och mer.

Vad som var drömmar och verklighetens historier gick inte längre att skilja ut.

Detta var av yttersta vikt för vår projektör.
Han måste vara helt säker på att berättelserna som kom till honom, inte var drömmar eller syner.

Utan berättelser och historier från tallens trehundrafemtioåriga levnad.

Han hade även fått en släng av sitt dåliga och gnagande samvete.

Att han, stora starka karlen, hade slösat bort så många dagar och nätter, sittande som en tok i en tall.

Allt medan kära hustrun, tålmodigt och uthålligt utan ett uns av ifrågasättande, haft överseende ännu en gång med makens stolligheter och upptåg.

Inte någon gång hade hon klagat eller uttryckt sitt missnöje över sin ensamhet på sena kvällen.

En ensamhet och tomhet hon särskilt kände, när hon innan läggdags stått i fönstret och blickat ut över gammeltallarna ner mot Bottniska viken och ängsligt undrat hur det går för sin älskade tallklättringsprojektör.

Oroligt undrande om han ska ramla ner i sin sömn på grenen.

Att då i sin hemlängtan och saknad efter hustrun, veta som projektör att där hemmavid, väntar värme och kärlek. Uppmuntrande ord, om att stolligheterna och projektet säkert leder till något nyttigt och uppmärksammat. Kanske inte nu, men sedan någon gång... kanske.

Middagen låg i magen och kaffet hölls som bäst på att sörplas in i munhålan.

Doften av det nybryggda kaffet, blandat med tallkåda och barr var ljuvlig och enastående.

När koppar och fat packats ner i korgen och korgen hakas på kroken för att firas ner, så ställer sig projektören upp på sin vingliga gren och meddelar nästan lite högtidligt till sin kära hustru och livskamrat.

Att projektet nu är slut och över, projektet har på alla punkter lyckats och lyckats över förväntan.

Han tackar lika högtidligt sin hustru för all den goda maten, den betydelsefulla supporten och den otvetydiga kärlek och omsorg hon visar en projektör och stolle som han.

Hustrun har också ställt sig upp och är liksom lite tagen av det hela. Eller så vill hon för säkerhets skull, bara flytta sig några steg från tallen och den lite vingliga högtids talande maken uppe i tallen.

Hon vill ju inte få en fallande tallprojektör i huvudet.

Det skulle inte vara de slut på projektet som någon av de båda önskade och det skulle liksom lägga lite sordin på den högtidliga stämning som just nu rådde i tallbacken invid bottniskaviken.

I samma stund som han tackar sin älskade livskamrat, så undrar han lite förläget, nervöst, med betydligt svagare och lite mildare röst, om hon kan vänta ett ögonblick på projektören.

Vänta en kort stund, så att dom kan slå följe och tillsammans promenera den lilla biten hem.

Han skulle kunna vara nere på tallbacken på några sekunder och strax vara redo att följa med sin käresta hem.

På mindre än ett ögonblick så var tallklättraren nere på fast mark.

Han närmade sig hustrun, nu lika snabbt som han svingat sig ner från tallen. Drog hustrun intill sig, slog armarna om den något förvånande och lite överrumplade kvinnan.

Kramade om och kysste sin livs kamrat snabbt och hastigt på kinden.

Lika kvick var han, att efter utförd kärlekshandling.

Ta två steg bakåt, för att inte hustrun skulle behöva känna och ta del av den odör som sätter sig i kläder och på kroppen, när en tallklättrare tillbringar sjutton dar i en tall.

Utan dom hygieniska förutsättningarna som normalt finns att tillgå.

Hustrun bortsåg från odörerna och den svett lukt som blir efter sjuttondagar i en tall.
Hon drog tillbaks sin projektör alldeles intill sig, tog ett djupt andetag, samtidigt som hon kysste sin projektör ömt och så länge som luften räckte och tills andetaget tog slut.

På hennes min förstod man att det inte bara var kåda , tall och barr som doftade runt sin man. Men att det snabbt skulle vara avhjälpt med ett rosendoftande varmt bad senare där hemmavid.

Med en ännu lägre och vänligare stämma, nästan som en viskning, så frågar mannen och projektören, lite försynt och taktfullt.

Om inte de här borde firas med något särskilt och speciellt.

Alltså det, att projektet var slut och över, att det hade lyckats över förväntan och dom båda skulle få vara tillsammans i kväll, under samma tak, i samma säng.

Denna sak borde ju firas lite mer än vanligt, det hade projektören i varje fall tänkt, funderat och längtat efter, i varje fall dom senaste tre dygnen ensam i sin tall.

Han hade till och med haft drömmar eller om det var uppenbarelser, att han senare denna afton, skulle få ligga i sin säng rosendoftande och ren, under mjuka lakan, med endast nästippen och ögonen stickande upp ovanför.

Ögon som glittrade och plirade, av den glädje som helt fyllde den trötte projektören.

När han där som lite i smyg, halvt gömd under lakanen, kunde se kärestan och livskamraten sakta glida ner som hon av Gud var skapad, mellan dom mjuka doftande lakanen.

Tätt, tätt intill och bredvid sin projektör, som i en skål.

Det var sådana drömmar och uppenbarelser som drabbade tallklättraren och alla män, som har varit uppe i sin tall lite för länge. Som under än allt för lång tid inte haft närhet eller intimitet med sina kvinnor och livsledsagarinnor.

Utan att ha någon förhoppning eller förväntan om att få ett instämmande eller gillande.

Han hade ändå varit hemifrån och varit djupt försjunken i sitt projekt under en lång tid.

Projektören hade också under en lång tid försakat sin käresta den värme och närhet, som normalt fanns mellan de båda livskamraterna.

Något som omöjlig gjordes, så länge tallprojektet snurrade på i hans huvudknopp.

På vilket sätt som det speciella firandet skulle ske och vederfaras kan vi bara fundera och klura på. Men jag tror att vi får en fingervisning av det hela, när vi förstår, vilka syner och uppenbarelser som drabbade den stackars tallklättraren i hans slummer på tallgrenen.

Hustrun hade i varje fall med sitt varma smittande leende och den där djupa blicken, gett tallprojektören goda förhoppningar och utsikter inför aftonen.

Promenerande hand i hand nedför tallbacken, mot bottniskaviken, gick hustrun och projektören.

Med uppdraget slutfört och äntligen kosan styrande hemåt.

I mörkret som sakta sänkte sig ner över tallbacken, syns ett skimmer av lyktor och lysande lampor.

För bredvid och i närheten av varje gammeltall i backen mot bottniskaviken.

Där sitter ortsborna i lågmälda, viskande samtal.

Långa stunder av absolut tystnad. Lyssnande och begrundande, trehundrafemtio år av berättelser och historier.

Nu när tallklättraren och hustrun äntligen är på väg hem och stolligheterna eller vad det nu är för nått, har tagit slut för den här gången.

Då passar jag på att stänga av datorn en tid. Jag kommer att göra som tallprojektören och många andra nyfikna på orten. Att närma mig, först tallbacken och sedan försiktigt lite hukande, den där gamla tallen, den som står där strax bakom storsten, i backen ner mot Bottniskaviken.

// håkan.