Ögonen tårades och min lintott lugg stod på ända i fartvinden, hastigheten var enorm, Jag satt i knä på Farbror Unto och hans moped tog oss båda på en hisnande färd på de grusiga vägarna i Åbyggeby, De här var verkligen en höjd punkt för en 7 års grabb att få åka på farbror Untos moped.
Mopedens blå färg gnistrade i solen och längst upp på vindskyddet fanns ett grönt solskydd som gjorde att solen förvandlades till en grön skiva när den ville blända oss, Jag höll hårt runt farbror Untos handleder och satt så stadigt som det bara gick, här gällde det att inte tappa taget, att visa att jag kunde sitta kvar, Då kanske vi kunde ta turen runt sommarstugeområdet två gånger och de kunde vi.. två gånger runt stugorna i området och sista turen frågade farbror Unto om jag ville gasa.... gissa vad svaret blev, och lyckan var fullkomlig. Farbror Unto var min hjälte.

 Farbror Unto har också funnits med i vår lilla kyrka så länge jag kan minnas, han var inte bara den som bjöd en 7 åring på en hisnande fart upplevelse på mopeden, han var också en av mina söndagsskollärare, en av dom som varje söndagsförmiddag försökte få in lite bibelkunskap och kristendomskunskap i huvudet på oss stojande barn.

Han var också den som vi ungdomar tiotalet år senare fick komma hem till, inte bara på gott fika, bakat av Farbror Untos fru Inga, utan också i mycket intressanta samtal om livet, vår kristna tro, tvivel och saker vi tonåringar tyckte var tveksamma och behövde diskuteras. Farbror Unto var inte den som snabbt levererade ett svar, han hörde gärna allas åsikter, funderade och begrundade, vi ungdomar fick prata av oss, diskussionerna var oftast långa, livliga och det var inte ofta vi själva kunde komma fram till något. Farbror Unto hade lyssnat, tyst, och nersjunken i sin skinnfåtölj kunde han oftast runda av samtal och diskussioner med några egna erfarenheter och råd. Farbror Unto var vår hjälte.

Farbror Unto är en sann Kristen praktiker en sådan som inte hörs och väsnas så mycket i gudstjänster och sammankomster, men som arbetar på sitt sätt att sprida den kristna tron genom traktater och små texter som han lät sprida i sin omgivning. Han tar chansen att vid alla möten med människor få berätta om sin tro. Den värme och känsla för medmänniskor som Farbror Unto äger är unik och en ned planterad Gudsgåva.

Det bästa med allt detta är, att i vår lilla kyrka finns och har funnits många av dessa män och kvinnor som helt och fullt ger sin tid och talang till vad vi andra kanske tror och tycker är små och oviktiga uppgifter, men som faktiskt i de stora samanhanget kan vara avgörande och viktigt för människor, oftast mäniskor i utkanterna av det samhälle vi lever i, män och kvinnor som vet vad baksidan av lycka och framgång innebär, människor där en beröring och ett lyssnande är lika med överlevnad en dag till.
 Det är där dessa män och kvinnor utan höga titlar utan uppmärksamhet från någon annan än den nödställda mottagaren, arbetar för att underlätta, mätta, trösta och bara finnas till hands sida vid sida med den nödställde, gärna en beröring ett handslag som tack.
 Det är dom människorna man med all riktighet kan kalla män och kvinnor av det rätta virket som så helt och fast brinner för sin tro, och som har hittat sin uppgift och fullföljer den livet ut, sin kallelse att tjäna människor och Gud, de som är redo att stötta och leda människor i nöd, de som i sin ensamhet hemma vid köksbordet för ett brinnande böneliv för att de är övertygade om att det kommer att bära frukt och att det är ett måste i försvaret mot det onda.  Alla dessa är och var hjältar.  

 //håkan