Om du har tid i julstöket eller så väntar du till dom där härligt slöa dagarna mellan jul och nyåret. Då kanske tid finns över. Här kommer i varje fall sista delen av Gammeltallen.  God Jul.   //håkan     
                                             4.


 Av någon anledning så var det alltid mannen i sällskapet, som säkert enbart att för sin hustru, flickvän eller sambo åter igen bevisa, att styrkan och smidigheten fortfarande fanns i hans armar och ben. Det var alltid han som skulle ta sig upp i tallens grenar.

Likt tallprojektören så skulle han envisas med att inte bara närma sig tallen, utan vederbörande nyfikna ortsbo, skulle prompt också upp i dess grenverk.
Här var nödvändigheten stor, att efterlikna och härma tallprojektören så mycket det bara gick.
 Allt skulle undersökas och prövas för att senare utvärderas, det var ortsbornas paroll och käcka motto.

Den stora och viktiga skillnaden var ju den att projektören, planerat klättringen, gren för gren.
Han hade noggrant studerat trädets struktur och sammansättning i flera dagar, innan klättringen kunde påbörjas.
Så den lite impulsiva och dåligt planerade klättringen, som ortsbon försökte sig på, slutade oftast i en pustande och frustande ansträngning, i försöken att häva sin överviktiga och tunga kropp, över den första grova grenen.
Eller som det hände för dom flesta männen.
Att trädklättrandet slutade i ett uppgivet stånkande och suckande.
När man inser att stanna nere på land backen hos kära frugan, både är förståndigare och säkrare får både liv och lem och särskilt för frugan, som satt farligt till under den klättrande mannen.

För vår kära vän och projektör, så var det här alltså sista kvällen i tallen. Hustrun levererade middagen och kaffet som vanligt prick klockan fem.
Omsorgsfullt och med kärlek lagat och bryggts och sedan nedpackats i korgen.
Korgen som sedan krokats på repet, så att projektören lätt och smidigt kunde fira upp läckerheterna och det varma kaffet.
Fortfarande bekvämt sittande i sin skålade gren.


Planen stod fast och var som sådan, att efter mat, kaffe och en liten pratstund med hustrun, så skulle nedfärden startas.
Hustrun och tillika matleverantören visste inget om tallklättrarens plan, utan hade väl räknat att med en tom matkorg i handen, promenera hem till ett lika tomt hus.
Även om hon hoppades och såklart önskade att hennes man och make, skulle ha projekterat och klättrat klart.
Hon visste också att det inte var någon ide att ta hem en icke färdig klättrad man. En man som inte hunnit avsluta och sätta punkt för sitt projekt. 
Vad det än är för stolligheter eller vetenskapliga experiment.
Det skulle vara som att ha en dräglande hund hemma i hallen, en jycke som trånar och ylar efter löptikarna som passerar utanför på gatan.
Helt ohållbart.
Mycket lugnare att han förblev i tallens grenverk tills han blev klar, färdig och lugn.

Projektören längtade efter sin hustru, begäret och saknaden var stor. Speciellt stunden direkt efter att hon lämnat honom, efter mat och kaffe leveransen.
Deras småprat och dom kärleksfulla orden som växlades mellan tallklättraren och hustrun, väckte hemlängtan och en trånad efter en varm säng och en innerligt mjuk smekande kvinno hand.
En hand som kunde lugna och stilla, framför allt stilla den kanske nu lite förvirrade projektören.
Han visste vad han behövde och vad som var nödvändigt.
Efter så många dagar och nätter i tallen och med alla dessa intryck av berättelser och historier.

Han var trött och kraftlös, huvudet fullt och osorterat.
En förvirring kryper sig också på, han vet inte riktigt längre vad som är historier och verklighet. Gränsen mellan sömnen och vakenheten flöt liksom ihop mer och mer.
Vad som var drömmar och verklighetens historier gick inte längre att skilja ut.
Detta var av yttersta vikt för vår projektör. Han måste vara helt säker på att berättelserna som kom till honom, inte var drömmar eller syner. 
Utan berättelser och historier från tallens trehundrafemtioåriga levnad. 
Han hade även fått en släng av sitt dåliga och gnagande samvete. 
Att han, stora starka karlen, hade slösat bort så många dagar och nätter, sittande som en tok i en tall.
Allt medan kära hustrun, tålmodigt och uthålligt utan ett uns av ifrågasättande, haft överseende ännu en gång med makens stolligheter och upptåg.


Inte någon gång hade hon klagat eller uttryckt sitt missnöje över sin ensamhet på sena kvällen.
En ensamhet och tomhet hon särskilt kände, när hon innan läggdags stått i fönstret och blickat ut över gammeltallarna ner mot Bottniska viken och ängsligt undrat hur det går för sin älskade tallklättringsprojektör.
Oroligt undrande om han ska ramla ner i sin sömn på grenen.

Att då i sin hemlängtan och saknad efter hustrun, veta som projektör att där hemmavid, väntar värme och kärlek. Uppmuntrande ord, om att stolligheterna och projektet säkert leder till något nyttigt och uppmärksammat. Kanske inte nu, men sedan någon gång... kanske.


Middagen låg i magen och kaffet hölls som bäst på att sörplas in i munhålan.
Doften av det nybryggda kaffet, blandat med tallkåda och barr var ljuvlig och enastående.
När koppar och fat packats ner i korgen och korgen hakas på kroken för att firas ner, så ställer sig projektören upp på sin vingliga gren och meddelar nästan lite högtidligt till sin kära hustru och livskamrat.
Att projektet nu är slut och över, projektet har på alla punkter lyckats och lyckats över förväntan.

Han tackar lika högtidligt sin hustru för all den goda maten, den betydelsefulla supporten och den otvetydiga kärlek och omsorg hon visar en projektör och stolle som han.
Hustrun har också ställt sig upp och är liksom lite tagen av det hela. Eller så vill hon för säkerhets skull, bara flytta sig några steg från tallen och den lite vingliga högtids talande maken uppe i tallen.
Hon vill ju inte få en fallande tallprojektör i huvudet.
Det skulle inte vara de slut på projektet som någon av de båda önskade och det skulle liksom lägga lite sordin på den högtidliga stämning som just nu rådde i tallbacken invid bottniskaviken.


I samma stund som han tackar sin älskade livskamrat, så undrar han lite förläget, nervöst, med betydligt svagare och lite mildare röst, om hon kan vänta ett ögonblick på projektören.
Vänta en kort stund, så att dom kan slå följe och tillsammans promenera den lilla biten hem.
Han skulle kunna vara nere på tallbacken på några sekunder och strax vara redo att följa med sin käresta hem. 
På mindre än ett ögonblick så var tallklättraren nere på fast mark.

Han närmade sig hustrun, nu lika snabbt som han svingat sig ner från tallen. Drog hustrun intill sig. Slog armarna om den något förvånande och lite överrumplade kvinnan. 
Kramade om och kysste sin livs kamrat snabbt och hastigt på kinden.
Lika kvick var han, att efter utförd kärlekshandling.
Ta två steg bakåt, för att inte hustrun skulle behöva känna och ta del av den odör som sätter sig i kläder och på kroppen, när en tallklättrare tillbringar sjutton dar i en tall.
Utan dom hygieniska förutsättningarna som normalt finns att tillgå.

Hustrun bortsåg från odörerna och den svett lukt som blir efter sjuttondagar i en tall. Hon drog tillbaks sin projektör alldeles intill sig, tog ett djupt andetag, samtidigt som hon kysste sin projektör ömt och så länge som luften räckte och tills andetaget tog slut.
På hennes min förstod man att det inte bara var kåda , tall och barr som doftade runt sin man. Men att det snabbt skulle vara avhjälpt med ett rosendoftande varmt bad senare där hemmavid.


Med en ännu lägre och vänligare stämma, nästan som en viskning, så frågar mannen och projektören, lite försynt och taktfullt.
Om inte de här borde firas med något särskilt och speciellt. 
Alltså det, att projektet var slut och över, att det hade lyckats över förväntan och dom båda skulle få vara tillsammans i kväll, under samma tak, i samma säng.
Denna sak borde ju firas lite mer än vanligt, det hade projektören i varje fall tänkt, funderat och längtat efter, i varje fall dom senaste tre dygnen ensam i sin tall.
Han hade till och med haft drömmar eller om det var uppenbarelser, att han senare denna afton, skulle få ligga i sin säng rosendoftande och ren, under mjuka lakan, med endast nästippen och ögonen stickande upp ovanför.
Ögon som  glittrade och plirade, av den glädje som helt fyllde den trötte projektören. 
När han där som lite i smyg, halvt gömd under lakanen, kunde se kärestan och livskamraten sakta glida ner som hon av Gud var skapad, mellan dom mjuka doftande lakanen.
Tätt, tätt intill och bredvid sin projektör, som i en skål.
Det var sådana drömmar och uppenbarelser som drabbade tallklättraren och alla män, som har varit uppe i sin tall lite för länge. Som under än allt för lång tid inte haft närhet eller intimitet med sina kvinnor och livsledsagarinnor.   

Utan att ha någon förhoppning eller förväntan om att få ett instämmande eller gillande.
Han hade ändå varit hemifrån och varit djupt försjunken i sitt projekt under en lång tid.
Projektören hade också under en lång tid försakat sin käresta den värme och närhet, som normalt fanns mellan de båda livskamraterna.
Något som omöjlig gjordes, så länge tallprojektet snurrade på i hans huvudknopp.

På vilket sätt som det speciella firandet skulle ske och vederfaras kan vi bara fundera och klura på. Men jag tror att vi får en fingervisning av det hela, när vi förstår, vilka syner och uppenbarelser som drabbade den stackars tallklättraren i hans slummer på tallgrenen.
Hustrun hade i varje fall med sitt varma smittande leende och den där djupa blicken, gett tallprojektören goda förhoppningar och utsikter inför aftonen.

Promenerande hand i hand nedför tallbacken, mot bottniskaviken, gick hustrun och projektören.
Med uppdraget slutfört och äntligen kosan styrande hemåt.
I mörkret som sakta sänkte sig ner över tallbacken, syns ett skimmer av lyktor och lysande lampor.
För bredvid och i närheten av varje gammeltall i backen mot bottniskaviken. 
Där sitter ortsborna i lågmälda, viskande samtal.
Långa stunder av absolut tystnad. Lyssnande och begrundande, trehundrafemtio år av berättelser och historier.

Nu när tallklättraren och hustrun äntligen är på väg hem och stolligheterna eller vad det nu är för nått, har tagit slut för den här gången.
Då passar jag på att stänga av datorn en tid.  Jag kommer att göra som tallprojektören och många andra nyfikna på orten. Att närma mig, först tallbacken och sedan försiktigt lite hukande, den där gamla tallen, den som står där strax bakom storsten, i backen ner mot Bottniskaviken.  God Jul.

// håkan.