Jag blir så glad och varm av känslan att Gud viskar i mitt öra på så många olika sätt och vis, lika väl som det sker en fantastisk vacker kväll ute vid någon sjö där man får se solen sakta försvinna vid horisonten och ge en makalös färgnyans i de rödaste rött, så sker det också när jag tillsammans får fira gudstjänst med mina vänner i kyrkan, att få sitta ner i ”min” kyrka, den lilla lilla kyrkan med de få få medlemmarna och där antalet medlemmar minskar allt eftersom år läggs till år men där det ändå spirar en framtidstro och en optimistisk syn på det mesta. Att där få sitta ner och omslutas av bönegemenskap och gudomlig omtanke och att tillsammans i en unisonsång höja våra stämmor i sångtexter som ”Låt mig få höra om Jesus skriv i mitt hjärta var ord sjung för mig sången så dyrbar skönaste sång på vår jord…” eller Förfäras ej du lilla skara din sak är helig och du skall med segerrop det tal besvara som flitigt spår ditt snara fall…. starka sånger, sånger som har sjungits med tro och övertygelse och görs så än idag, inte så ofta längre i stora skaror och möten med hundratals, men fortfarande är stämman klar och övertygande, nästan trotsig och med en ton av att aldrig nej aldrig ger vi upp. Där i denna brokiga samling av medlemmar i den lilla lilla kyrkan får vi i gemenskap och tro omsluta varandra i hoppfulla ord och böner. Böner som oftast kanske hos en del bönekämpar började redan hemma vid köksbordet och frukosten och som sedan helt naturligt fortsätter vid förmiddagens Gudstjänst. Där vi alla får ta del av böneämnen och tacksägelsens böner, en synnerligen levande och praktisk fungerande tro. Det är här mitt i den lilla lilla kyrkan och mitt i den lilla lilla samlingen av troende kämpar och hjältar man med lätthet kan känna Gudsnärvaron och höra honom viska.



Jag återkommer senare för att för er berätta om kämparna och hjältarna, de som finns kvar i vår lilla kyrka och de som redan befinner sig i den stora härligheten.
Håkan //