Jag tycker om att följa stigarna runt vår sjö hemmavid, helst stigar som inte är så ofta använda och som jag inte säkert vet vart dom leder, stigen ska helst vara jämn och fin utan stenar som sticker upp  eller rötter som man riskerar att falla på, för visst händer det att man faller, i varje fall snubblar till ibland, ofta beror det på att uppmärksamheten är på något annat än vad som finns på stigen. Jag har alltid varit mer fascinerad av det som finns runt omkring stigen än själva stigen, dom grönmossiga stenarna som växlar i en kaskad av gröna nyanser, granarna som så mäktigt sträcker sig mot skyn,  där vinden susar längst upp i kronan, och lyssnar man noga så är det en fantastiskt rogivande och tröstande sång , men man måste ge tid och lyssna mycket noga, det finns ingen avslappnings musik som kommer i närheten av ett rogivande sus i en björks lätta rassel eller suset ifrån en gran som vajar i tackt med vindens riktning.

 Men nog om det, jag har alltså problem att koncentrera mig på enbart stigen och dess  ojämnheter, blicken far iväg på så mycket annat av intresse, att då sätta sig ner en stund eller bara bli stående, de är gott och minskar snubblingsrisken, att scanna av omgivningen från norr till söder alltid med blicken framåt, scanningen bakåt spar jag tills hemfärden.

Jag tror att det är detta intresse för omgivningen runt omkring stigen, från backen upp till trädkronorna som gjorde min gymnastiklärare i skolan så förtvivlad och hopplöst skällande på att jag och min bästa kompis alltid var dom som han tillsammans med orientering skärmarna alltid fick samla ihop sist i skolans årliga orienteringstävlingen. Till tröst kan man väl säga att vi alltid blev upphittade  i närheten av den rätta stigen förmodligen med fokus och intresse på något annat än en vit orange skärm, men alltid mellan några av skärmarna. Värre var det för dom som i ivern att komma först, tog några dåliga beslut och faktiskt kom vilse, vilket ledde till att hela skolpersonalen senare på eftermiddagen fick ge sig ut för att söka efter dom som varit för ivriga att ta den kortaste vägen till målet , då satt jag och bäste kompisen redan hemma vid köksbordet och doppade bullan i kall mjölk och begrundade den upplevelse två elvaåriga pojkar kan få göra i naturen, var det björnspår eller…

Med hälsningar om en skön midsommar // håkan.