Det är rent fantastiskt, otroligt och konstigt, inte förren man ligger där raklång med näsan i backen med en vrickad fot och en smärta som i just det ögonblicket är så stor, så man blir förvånad över ordförrådet man äger på kraftutryck, som snuddar och gränsar till vad vi kallar svordomar.
Men vi återgår till det rent fantastiska och konstiga, för när man då ligger där och vrider sig i smärtan från vänster fot och funderar över hur man ska ta sig dom 4 kilometrarna hem, så lyser det till i den ena ögonvrån, ett gult sken, som en sol, som ett allt för tidigt höstlöv, kantarellen står där stolt och fullt synlig,nästan mitt på stigen.Den som är anledningen till min promenad i skogen denna sommar tisdag i slutet på juli.
Har tittat och spanat till höger och till vänster om stigen, inte sett annat än stenar, mossa och blåbärsris med några enstaka blåbär. Men nu när jag då ligger där med smärta i vänster fot, och med näsan i backen och skrubbsår på knäna, så kommer jag liksom närmare det jag letade efter, ser det från ett annat håll, eller annat perspektiv. Sedan visade det sig, att det fanns inte bara en kantarell där mitt smärtsamma fall varit, utan strax i närheten bara ca en meter fram till höger om stigen stod ett dussin tal kantareller.


kontentan av detta är: att jag har kommit fram till att ett inköp av nya vandringskängor krävs som ger ett bättre stöd för vad och vrist.

Kontentan av detta är också : att många fall och mycket smärta, oftast gör mig mera stark, hittar då en gudomlig styrka, som då bär mig framåt, framåt, och till jag själv kan stappla ,vackla, gå med blicken fast och stadig , stadigare, stadigare mot mitt mål.

// håkan