Har fastnat och fängslats för en sån vacker och praktfullt byggd väg som ligger längst ute på en udde vid vår sjö där hemma vid. Stigen som jag följer genom skogen övergår ganska plötsligt till en väg, upphöjd över den sanka marken med stora rektangulära sten block omsorgsfullt lagda kant i kant med en förvånansvärt skicklig noggrannhet. Vägen är gammal, förmodligen en landsväg som slingrat genom landskapet, då det enda fortskaffningsmedel var häst och vagn. Vägen syns klart och tydligt på en sträcka av ungefär 100 meter. Sen försvinner den, liksom uppslukas av tät skog, snår och buskar, naturen har återtagit stora delar av den.  Det som fångat mitt intresse mest, är med vilken skicklighet och förmodligen med enkla verktyg man kunde åstadkomma en sån gedigen och faktisk vacker väg. Säkert har många mäns krökta och värkande ryggar offrats för att vägen skulle bli till. Män troligen från bruket och byarna i närheten, män som nog aldrig fick någon möjlighet att själva använda vägen, förpassade till dom stigar och små vägar som slingrade sig runt bruket som låg närmare havet.
 De här var ju landsvägen eller riksvägen som slingrade sig genom bygden från norr till söder och vidare längre neråt landet. Här reste dom som passerade bygden, kanske för att så småningom komma till huvudstaden. Jag förstår inte riktigt varför, men jag har fastnat och fängslats av vägen eller resterna av vägen, kan inte låta bli att koppla ihop det med mitt egna liv. Vilken lycka är inte stor när man får uppleva glädje och framgång och händelser som ger livet mening och innehåll, då syns vägen och den ligger där bred och fin, ingenting tror jag kan få mig att komma snett, hamna på sidan, men plötsligt av olika anledningar smalnar vägen av, den är svårare att se, att följa,  den svänger av åt ett håll jag inte tänkt, man blir osäker och faktiskt rädd. Helt plötsligt blir det också mörkt, jag ser inte vägen alls, vägen är som osynlig, nu börjar jag bli riktigt osäker, får treva mig fram, törs inte ta ett enda steg, rädslan gör att man stannar en stund, står vid vägen, vet inte vart man ska gå, letar och söker, frågar och ber.

Jag tror att när bönen också tystnat, så ber hjärtat, och av människor i ens närhet blir man buren i bön, människor som banar väg, som bryter ny mark ny väg, ny stadig väg av stora rektangulära klippblock byggda, upphöjd från sanka marker. 

Är så glad och tacksam för de människor runt om kring som banar väg och bygger väg, ber, ser, gör och finns till. Ska aldrig glömma din bön som bads, som gjorde att jag stod en stund till, upprätt och något så när rak, så jag kunde se, inte då, men så småningom, kunde se, än en gång vägen där framme, en vacker väg.

//håkan