Det var nånting som lyfte mig, tog som tag i min krage,lyfte mig upp för en sekund eller två, skakade mig så jag tappade det jag höll i mina händer, glömde det jag tänkte på,glömde det som oroade mitt sinne, lyftet var så hastigt att allt det som hänt tidigare ramlade av, stannade där nere, det hissnade nästan svindlade för ögonen.
Just då när jag absolut inte hade väntat mig någonting, när mitt rop på hjälp och förändring bara var upprepningar och slentrianmässigt osammanhängande rabblade böner, då, just då,  tyckte han att nu var det dags, då tyckte han att det var min tur, nu var det Håkan Ingvar wennstig´s tur, Sune´s äldsta grabb, han med rötterna där upp i norra norr, han som gärna låter sura myrvattnet rinna över stövelskaftet , bara för att komma åt den perfekta tuvan ute i bäck mynningen för att sedan lägga ut flugan alldeles bakom stenen där bakströmmen finns och där då öringen också finns. 
Han som liksom hittat sitt hem och känner en tillhörighet i vidden och skogarna där längre upp i landet. Han som känner sig hemma där det finns mycket mer än en armlängd till den närmsta.
Nu var det hanses tur, eller fanns det nåt kösystem, jag gick väl inte före någon annan, jag klev väl inte framför någon annan, ja jag vet inte, hoppas bara att allt gick rätt till. 
Nu var det äntligen mitt nummer, för nummerlappen har jag kvar, längst ner i fickan, knölig, skrynklig lite gulnad men fullt läsbar, måste kolla en extra gång ettusenfyrahundraåttiotre,  jo det stämmer, det var jag nu, nu var det min tur min stund i det här så kallade förmaket till himmelriket, nu var det min dag på den här förpinade,obegripliga, svårförståeliga plats vi kallar jorden. Nu var det mitt nummer, alltså Håkan Ingvar wennstig´s tur att få lägga mitt av frågor,sorger och olöstagrubblerier tyngda huvud vid ditt bröst, få känna hjärtat lätta, och flyga i väg en kort stund, för att aldrig mer behöva tyngas igen.

//håkan